Limpar i Katthimlen

 
I exakt 18 år och 160 dagar fick jag äran att vara matte till den finaste kissen i hela världen.
Limpar födde den 2/12 1996. Han har varit min ständige följeslagare i vått och torrt.
Flyttade en massa fick han också göra. När han var 10 månader flyttade vi upp på jakthornet i Domsjö. Där nära skogen trivdes han. Varje morgon när jag kom hem från jobbet kom han springande och jamande, följde med hem för att väcka barnen och sedan gå och lägga sig med mig. När vi efter 3 år flyttade ner till själva byn Domsjö protesterade han med att gå hela vägen tillbaka upp till skogen. I flera år fick vi lite nu och då åka tillbaka till vårt gamla område för att hämta honom.
 
Sommrarna som vi tillbringade ute i Bönhamn älskade han. Och det visade han genom att varje år i augusti när det blev dax att flytta hem till stan, rymma. Ett år var han borta i 2 veckor, jag hade i stort sett gett upp, men på min födelsedag låg han i min hamock när Bosse kom ut på morgonen. Då var han hemma 1 vecka och sedan rymde han igen, varje år likadant.  Inte förrän 2007 när vi flyttade ut till Bönhamn fick han lugn och ro. Där trivdes han. Där kunde han under sommartid sitta nere på vägen och låta sig klappas av alla turister som kom och gick.Ibland åkte han moped med husse och ibland fick han åka på någons axel, men med ville han vara.
 På alla mina promenader var han med, som en liten hund, alltid ett par steg framför eller bakom, men med hela tiden. Han älskade när det kom gäster och fick han vara mittpunkten så var det ännu bättre. Blev det inget party hemma kunde han istället gå ner till släktingarnas stuga och hälsa på det spelade inte så stor roll bara han fick vara med.
 
På kvällarna när det var dax för sömn var han först i sängen och där låg han mellan husse och matte. Klappade oss på kinden med sin lilla tass. I soffan hade han hedersplats och satte sig någon på hans plats visade han hur sur han blev.
 
 
Åren har gått alldeles för fort och tillsist blev vår Limpar, Limpedompen, Franseman ja allas våran Frans gammal. Vi såg  att han blev tröttare, började halta lite och nu insåg vi att han måste få vila.  Och idag 150511 fick våran älskade Limpar somna in.

Han somnade in med sin lilla nos intryckt i mitt armveck. Mina tårar rinner oavbrutet, men jag vet att jag fick ge honom en sista kärleks gåva och jag vet att han nu springer omkring i katthimlen och mår så bra igen. Men jag kommer aldrig att glömma min älskade lill pojke.
 

Att du var älskad

Att du inte har lämnat denna jord betydelselös

Du må ha lämnat jordelivet, men i mitt hjärta finns du kvar

För alltid, lilla gubben!

FÖR ALLTID

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0