PHU QUOC

Så landar vi då äntligen på Phu Quoc. Resan mellan Ho Chi Minh och ön tog en timme. Allting fungerade så himla smidigt även här, väskor, taxi och iväg till hotellet. Jag har alltid velat bo direkt på stranden och nu skulle vi äntligen göra det. Och bungalowen var verkligen helt enligt mitt önskemål.
Redan på onsdag hyrde vi moped och började utforska. Hade läst att lite längre norrut kunde man hitta flera ställen med byar och ensliga stränder och nyfikenhet måste ju stillastående så vi drog iväg. Först kom vi till själva staden Duong dong och hamnen för alla fiskare. Eftersom då främst Bosse är uppvuxen som fiskepojke tycker han att allt sånt är intressant.
Det var vi och några par till som besökte stranden just där vi var, ingen större tillströmning. På torsdag tog vi moppe till östra sidan, Sao beach var målet och när vi till slut kom fram, efter div felåkningar o dyl så måste jag säga att jag aldrig någonsin sett en sådan strand. Sanden var verkligen kritvit, mjölig och vattnet bland det finaste genomskinligaste. mjöl
Hit åker vi igen

Museum i Saigon

På lördag bestämde vi att det var färdig vilat, nu var det dax för lite kultur och minnesmärken.
Först tog vi oss till stads museet. Lite om hur Vietnam blev just Vietnam.
 
Vietnam koloniserades tillsammans med resten av Franska Indikina av Frankrike på 1800-talet. Denna koloni kontrollerades under andra världskriget av Vischyregimen som tillät japanerna att använda territoriet militärt, men ockuperades av Japan mars 1945 av rädsla för en amerikansk invasion.

Efter några månader i augusti kollapsade den japanska lydregimen under Annams kejsare och Vietminh ett parti bestående av kommunister såväl som nationalister, bildade en regering i Hanoi under ledning av kommunistledaren Ho Chi Minh, därav nuvarande namnet på Saigon

 Så här kunde ett brudpar vara klädda
Sko tillverkning
 
Så här såg det ut för en kriga de Vietnamesiska. Mycket intressant historia. Vi gick vidare mot krigs minnes museet.
Jag finner faktiskt inga ord för den terror som Amerikanare utgjorde i Vietnam och att ingen har blivit dömd till krigs rätt är för mig oförståeligt, vart befann sig FN då? Har väl aldrig varit riktigt insatt i detta krig, men man har ju sett filmer och naturligtvis är det amerikanska krigsfilm så någon större sanning där finns ju inte.
Intressant.... Tycker ändå brevet från Vietnam till USA för att önska gott nytt år small av rätt bra
Det tog flera timmar att gå igenom museet och hur mycket jag än önskar att delge er min upplevelse här kan jag inte det. Det var mer än en tår som rann nerför mina kinder. Så så svårt att förstå att det inte uppmärksammats mera vilket lidande dessa människor haft. Utsatta för ren tortyr, massavrättningar, brända byar och våldtagna kvinnor och barn. Allt av en nation som i stort sett hittade på för att få visa sin makt och inte att förglömma även ryssarna som klev i för att "hjälpa till"
Som ni förstår tog Denna dag en del energi så för att få lite tillbaka tog vi en underbar fisk på en av Ho Chi Minh alla Roof top restauranger med underbar vy och söndag och sista stads dagen fick bli lite shopping,sol och pool. Sen dax att åka ut till ön Phu quoc

Vietnam och Ho Chi Ming

Äntligen dags för semester. Startar lite mjukt i Stockholm och äter lite födelsedags middag med Sara som fyller 27 år. Fattar ni....27 år..vart tog dom åren vägen?.
 
Onsdag morgon blir en tidig morgon, redan kl 05.00 befinner vi oss på Arlanda för första och kortaste sträckan. Vi börjar att flyga till Heatrow i London 2 timmar tar den sträckan och efter 2 timmar med väntan där lyfter vi igen för att 11,5 timme senare landa i Hong Kong. 
 
Ingen nämnvärd väntan i Hong Kong heller, 1,25 timmar, men då var vi ju nästan framme.
Det svåraste tycker jag dessa resor är att ändra dygnet, från att suttit på Arlanda och ätit frukost kl 6 på morgonen och sedan äta middag 6 timmar senare, se en film och försöka sova, det kan vara svårt. Nu gick det rätt hyfsat och rätt vad det var så damp vi alltså ner i Hong Kong och den värsta biten var avklarad.
I Hong Kong fick jag stilla mitt nikotinbehov och lite kaffe på det så var det ju dax igen. Landar så i Ho Chi Ming City och allt går så smidigt, väska, tull och taxi och en halvtimme senare incheckade mitt i stan på hotellet. Men då..var det nån som  slog oss i skallen. Vi packade upp och small av på sängen, 3 timmars sömn och det var välbehövligt.
 
 
Ho chi Ming City! Vilken stor stad. Inget nämnvärt trafikbuller, massor av trafik, ja. Men den största delen är ju mopeder och motorcyklar.
 
 
De har fortfarande inget underjordssystem så det borde ju vara mera avgaser tycker man men så är det inte. Mycket gröna träd och vatten. Nu åkte vi ju inte runt i alla distrikt, men i de vi var i så visst syntes det skillnad på bättre o sämre områden men föroreningar och avgaser vill jag nog påstå att det finns mer av hos oss i Europa.
Vi skulle vara i Ho Chi Ming bara 3 dagar så vi bestämde oss för att starta med lite shopping och lite chilla tid, både för att vänja oss med värmen och det sköna med att inte behöva hinna..
 
 
 
Har hört en massa olika om shopping i vietnam. En del verkar påstå att den är fantastisk och en del påstår tvärtom. Jag sällar mig nu till den skara som tycker tvärtom. Skinn, kaffe, The och pärlor. Sen var det samma krimskrams  som på alla andra turistfällor. Billigt, ja super super billigt och är man duktig på att pruta då är det jätte billigt.
 
På lördag blev det kultur tid. Först stads museet och sedan krigs museet. Men här tar min energi slut idag och för att berätta om krigs museet behöver jag massor av energi för det var verkligen djupt fruktansvärt, det får bli i nästa blogg

Nyårskrönika 2016

 
Verkar som om mitt bloggande bara handlar om lite resor och en nyårskrönika numera. Det har blivit så, tiden räcker inte till för allt som jag vill göra numera. Nåja, jag skriver ju för min egen skull, för att senare kunna komma ihåg hur det egentligen var.
 
Januari 2016
Nyårsaftonen firade vi i goda vänners lag. God middag och mycket surr och naturligtvis, klockorna vid kapellet vid 12 slaget.
En helt vanlig januari.

Snö och kyla och förkylningar och naturligtvis jobb och jobb. Bästa vännerna bjöd in till fest så vi firade Nisse och Åsas 60 års dagar med stor fest och baluns
 
Februari 2016
Så är då äntligen vår semestermånad kommen. 3 veckor i Sri Lanka är väl aldrig fel mitt i vintern. Den 4:e lämnar vi Bönhamn för att njuta av livet.

Så här efteråt kan jag väl kort konstatera att bättre ställen har jag varit på men resan var mödan värd. Bara att kunna få åka förbi Lapoint surfcamp och få tacka dem personligen för allt de gjorde för min Sofie 1 år och 3 månader tidigare när Jim dog, det var verkligen värt allt.
 
Hikkaduwa, Unawatuna, Mirissa och Negombo. Sightseeing och safari. God mat, värme och sand. Jag är lyckligt lottad som kan ha det så
 
 
Mars 2016
Väl hemma igen märker jag att våren lyser med sin frånvaro. Dygnet runt jobb, sortiment som ska bytas och dyl härliga saker på jobbet. Under tiden på vår semester så brukar det dyka upp olika ideér på vad som ska fixas och ändras hemma. I år kom vi på att vårt sovrum nog skulle flyttas och att en vägg nere skulle öppnas upp. Så väl hemma börjar vi arbetet med just det.
 
Sigge är stor nog för att få träffa farbror doktor, det är dax för kastrering, id märkning och vaccination.
Och så äntligen påsk och i år kommer i vanlig ordning tjejerna hem. Hela huset lever upp när barnen kommer. Sofie och Sara kommer redan strax innan, åker tillbaka lite olika dagar men vi hinner med en roadtripp till västerbotten och Mamma
 
April 2016
Redan i början av april var snön så gott som borta. Övervåningen tar sig mer och mer och tillslut kommer vår nya säng. Våra walkinclosets tar form och det är verkligen helt underbart att få sitta nere och titta på vårt nya rum. Men helt plötsligt den 25 april, ligger snön på marken igen. Och naturligtvis är det full rykande snöstorm när vår husvagn hämtas. Hon får helt enkelt stå kvar i grannbyn tills Bosse är hemma från sitt jobb uppdrag i södra Sverige någonstans.
Valborgsmässoafton tillbringar vi som vanligt i Bönhamn med de allra, allra bästa vännerna. God mat, god dryck och brasa vid vattnet

Maj 2016
Eurovision månad!!
Allting spirar, trädgården växer och frodas och redan i mitten av maj är liljekonvaljerna på gång.
Så till slut är det då dax för Eurovision. Jag, Sofie och Ellen ska iväg. Sara jobbar för fullt med artister och har fullt upp hela veckan med den stora maskin som det blivit av tävlingen. Vansinnigt roligt att få uppleva allting på plats i Stockholm.
 Bosse åker till Oslo till Johan och umgås med honom medans jag kan ängna mig åt det roliga i Stockholm. Är man ett eurovision freek så är man.
Innan jag avslutar helgen i Stockholm hinner jag dock med Ulriksdals trädgård tillsammans med min syster och Sara. Många ideér börjar det bli i huvudet, hem för att fortsätta bygga trädgård
 
Juni 2016
Så äntligen är första riktiga sommarmånaden här, men huga så kallt. Redan i mitten av månaden anländer Sofie och Sara för att tillsammans med sina vänner hinna gå höga kusten leden innan midsommar kommer. Tyvärr så står naturligtvis regnet som spön i backen på deras första dag, men det blir bättre.
Midsommar gör sitt intåg och tillsammans med den kommer så klart våra andra barn, Johan och Ellen och Kattis och Kim. Som vanligt blir det en kall men mysig helg, även Håkan och Karin gör oss sällskap  men som sagt vädret kunde ju varit bättre eller framför allt varmare
 
 
Juli 2016
Redo för 2 veckors semester igen. Men nu startar vi den i Rystrand tillsammans med goda vänner. Regnet öste ner, men att händå få sitta i hamocken nere vid älven är lika underbart iallafall.
Skogspromenad och insamlande av drivved, en skön helg och så på söndagen kom solen.
Efter helgen förbereder vi vagnen och ger oss så småningom iväg söderut. Vadstena, Ödeshög, Malmö, Sandhammaren, Oskarshamn, Vimmerby, Norrköping.
 

Raskt marcherat...Man ska ha husvagn....
Väl hemma igen är det återigen dax för jobb igen. Vår högsäsong ligger ju under sommaren, så tiden efter semester är det i stortsett jobb hela tiden och mycket sådant.
Men lite festligheter med vänner hinner man ju med.
Vår årliga sommarfest och trots att sommaren var rätt kall så hade vi underbart väder den dagen. Sillunch på berget och grill på kvällen och som vanligt nästan hela natten i uterummet, fast i år fick värmen komma från el.
 
 
Augusti 2016
Roligheterna fortsätter denna sista sommar månad. Poolparty hos Håkan och Karin i Nordingrå, husvagns helg i skule med hela gänget Refreshments och Jerry Williams, bara roligheter känns det som.
Men så..En morgon i slutet av månaden kommer vår lille man, Sigge in och kan nästan inte gå. Tidigt en söndags morgon har något hänt. Vi avvaktar en dag och hoppas att det är något som kommer gå över av sig själv. Men på måndag em åker jag till grannbyn och en pensionerad veterinär som tittar på honom och skriver ut ett recept på antibiotika för han tror att Sigge fått en inflamtion i höften.
Men det visar sig att antibiotika och smärtstillande inte gör det hela bättre,det är värre än så. På Sollefteå djursjukhus konstaterar de efter röntgen att han har brutit lårbenet. Han behöver en operation, de kontaktar sundsvall för att höra med dem om det går att operera och under tiden våndas jag. Så ringer sundsvall upp till slut och jag får besked om att de tror att det går att operera. 2 veckor får vi vänta på operation. Men han är så tapper och med hjälp av smärtstillande funkar det att vänta
Sista helgen i augusti samlas vi i Stockholm. Jag behöver tid med mina hjärtan och Katarina och Kim ska flytta ner 2 månader för att praktisera så de får vår hjälp med det och jag får lite kvalitetstid med Sofie som snart återigen ska lämna Sverige ett tag.
Det blir sommar för en helg och vi åker ut i skärgården och promenerar Hässelby runt

Septermber 2016
Äntligen kommer då dagen för Sigges operation. Allting går bra och vi inser ganska snabbt att det svåraste kommer att bli att hålla honom i konvalecens :)
 
Lilla gubben är så himla duktig på att ta sin medicin och tränar duktigt sitt ben själv. Redan efter 3 veckor får han gå ut och sedan går tillfrisknandet jätte bra.
September brukar ju vara en månad där vi brukar ta en veckas ledigt men i år funkar inte det eftersom vi inte kan lämna våra katter. Jag vill själv se till att medicinen tas som den ska och att hans träning blir den bästa.
Konferans i Norrköping och helt plötsligt har september försvunnit
 
Oktober 2016
Börjar månaden med 50 års kalas med Bond tema. Jag försöker förvandla mig själv till Onatopp.
 
På festen finns en massa kreativa människor utklädda till både en martini och Grace Jones..
 
Oktober blir även en månad med avsked. Sara och Sofie anländer hem för en sista helg tillsammans i hemmet i Bönhamn. Sofie ska börja sin resa, sin vandring på Nya Zeeland, sin insamling för hjärt och lungfonden. (Ni kan följa henne på instagram sofie ingelsson eller på hennes blogg newzeelandbyfot.wordpress.com)
Sofie och jag åker till mamma för ett besök och tidningen Ångermanland kommer för att träffa Sofie och göra ett reportage om henne.
 

Vi åker till stockholm och sammanstrålar med Kattis och Kim för lite familjesamvaro innan söndagen kommer och vi skjutsar Sofie till flyget mot hennes äventyr.
En helg fylld av känslor blir det.
 
November 2016
Högsäsongen drar igång igen på jobbet, julen närmar sig och hysterin över att shoppa med den.
I början av månaden kommer den första snön men naturligtvis blir det tyvärr inget som ligger kvar.
 
December 2016
Julmarknad i Bönhamn, alltid till andra advent och halva barn styrkan hemma bestående av Sara och Katarina.
Underbart mysig helg.
Jobb, jobb och jobb men sen så. Äntligen lite ledigt.
Åker till Egypten för att fira jul och ladda batterier. Första dagarna fryser vi det är lång byxor och tröja på. Men sen så kommer solen och värmen
 
 
 
Har en vecka med poolhäng och bra böcker och fantastiskt julbord
Nästa jul hoppas vi på att vi kan ha samtliga ungar hemma hos oss. Har räknat ut att det faktiskt är snart 10 år sedan vi var alla samtidigt.
 
Nu är det nytt år och trots att 2016 blev ett lugnt år så hoppas jag att detta år ger alla mina nära och kära lycka och ro. 2014 och 2015 hamnar längre och längre bak och det känns så otroligt skönt
 
Gott nytt år till Alla
 
 
 

Yala nationalpark

Fredag morgon startade vi tidigt. Taxin kom och hämtade oss kl 0430 och sen åkte vi ca 2 timmar för att komma till national parken och safarin som vi bokat. 
Vi hade packat med oss lite frukt, choklad och vatten., det fick bli vår lilla matsäck för våra timmar på jeepen som tog oss runt. 
 
Vi bytte bil och åkte iväg. Det var helt underbart att sitta där uppe och se soluppgången ju närmare vi kom vattenhålen.
 
Vi körde förbi apor, antiloper och massor med olika fåglar
 
 
 
Det mest spännande var nog elefanterna. När vi hade åkt bara en kort stund så blev det en samling av jeepar och killen som körde oss var väldigt duktig på att förvarna om att nu händer det nåt. Vi stannade och vi kunde höra hur elefanterna rörde sig inne i snåren,  sen helt plötsligt kom det ut en stor bjässe. Han brydde sig inte så mycket om alla bilarna som stod och tittade utan han verkade ha ett mål.
 
Vi körde vidare och hur de lyckas hitta på dessa vägar är ju helt fantastiskt, snacka om labyrinter. Och vägarna sen...Det var de sämsta jag någonsin upplevt.
 
Vi kommer ut mot havet igen och där tar vi rast. Fantastiska vyer, berg, gamla fiskebåtar.  Vi ser spår efter tsunamin framfart
 
 
 
Efter 20 minuter sätter vi fart igen. Naturen här är fantastisk. Och trots att Sri Lanka är ett så skitigt land med sopor överallt så fanns det inga sopor eller andra slängda saker därinne i nationalparken 
 
Plötsligt när vi sitter där kommer en hel hop med jeepar mot oss. De hojtar och snackar och vår chaufför slänger in backen och backar i en rasande fart. Vägen var smal och det var otroligt svårt att mötas på vissa ställen. Han hojtar till oss att längre fram där var det en elak och uppretad elefant.
 
Helt plötsligt ser vi elefanten komma bakom en massa jeepar som försöker komma fram och förbi. De kommer sig fram och då är det vår jeep som blir närmast. Jag trodde jag skulle svimma. Han börjar gå mot oss och vi backar för livet och visste ju att lite längre bort hade vi passerat en korsning så där skulle vi kunna vända. Vi kommer till korsningen och han tar av in mot den vägen istället. Vi vänder på huvudet för att se vad elefanten tänkte göra, och ser hur han är på väg att gå förbi korsningen..phu, det var nära..Då börjar vår chaufför att backa tillbaka, det märker elefanten som vänder och kommer mot oss igen, då trodde jag att jag skulle få en hjärtinfarkt. Som tur är så märker han att vi börjar köra framåt så den går upp mot korsningen och fortsätter framåt efter de andra jeeparna. 
 
På väg tillbaka igen är det bara en massa kor vi får se. Hade gärna fått se en jätte katt eller krokodiler men så är det med safari, ibland så finns de inte framme.
 
På väg tillbaka till Mirissa är vi trötta och hungriga och vad händer då...jo premiärministern är på besök i en by så vägen är avstängd, vi får helt enkelt vända och köra en annan väg. Nåja det gick det med. Men lunchen på stranden var nog den bästa lunchen vi ätit den veckan. Men vilken fantastisk upplevelse detta var.
 
 
 

Unawathuna och Mirissa

Vi säger adjö till våra vänner, tar en taxi och drar oss ca 3 mil söderut till Unawathuna. Denna strand ska ju vara top 10 i världen. Vårt hotell visar sig inte ligga direkt på stranden, och vårt rum är direkt i anslutning till vägen men med havsutsikt. Hotellet är gammalt och byggt efter kolonial stil. 
 
 
 
Har frågat mig många ggr hur det är möjligt att stranden hamnat på topplistan? Kvällarna är dock mysiga på stranden när ägarna tänder upp sina facklor av gamla kannor innehållande  diesel. Vilstolar vända mot havet och längre in bord och stolar.
 
 
 
 
Riktig härlig semester stämning. Tyvärr så får man räkna med att vänta, vänta på att beställa, vänta på att få in drickat, vänta på maten och vänta på att betala. Som värst fick vi vänta 1 timme på maten och sista kvällen fick Bosse sin mat en halvtimma innan min kom och då fick jag fel mat. Maniana, Maniana. 
 
4 dagar gav vi Unawathuna sen fick det bli Mirissa.
 Mirissa skulle ju vara en pärla och stranden där var 20 ggr bättre än i Unawathuna. Riktigt härlig finkornig, vit sand.
 
 
2 första nätterna bodde vi på ett hotell precis på stranden 3:e våningen med utsikt mot havet. Utsikten fanns men man fick resa sig upp på tå för att se. Hotellet såg ut som ett rivningsobjekt, stämde inte alls in med Agoda bilder. Litet mörkt rum där allting som var beskrivet fattades, tur vi lärt oss att bara boka 2 nätter till att börja med. 
 
Så efter 2 nätter flyttade vi till Mirissa The point,  ett guest house som drevs av ett yngre par. Stort ljust rum och egen uteplats och bra frukost.
 
 
Dagarna tillbringade vi på stranden bland vågorna.
 
 
 
 Maten var väl så där, rätt snabba på att servera och framför allt trevliga. Men vill man äta kött blir man nog lite besviken.
I Sri Lanka är korna heliga så det är svårt att få tag i kött och dyrt att importera så för mannen har dagarna inneburit pizza och pasta. Tyvärr så har de ju på sina menyer biff och frågar man innan man sätter sig så är svaret att, ja de har biff. Sen när du satt dig och de kommit med drickat och man ska beställa maten så blir svaret "solly no have" 
Så tycker man inte om skaldjur och fisk kanske man inte ska åka till Sri Lanka
 
Tyvärr så finns det här, som på andra ställen, ensamma hundar som lever på stranden. Dessa hundar såg trots allt ganska välmående ut och den här hunden kom alltid när vi skulle äta. Grävde sig ett hål och satt där och väntade
 
 
Fredagen tillbringar vi i Yala där nationalparken ligger men det får en egen berättelse. 
 
 
 
 
 
 

Hikkaduwa och Akurala beach

Söndagmorgon  hade Bosse ingen feber men kände sig fortfarande hängning och ont i bihålorna. Trots det så tog vi en promenad bortåt. Hälsade på Suranga och gick vidare till Cool beach hotell. På hotellet intog vi lunch och samtalade med ägaren, vars namn jag aldrig uppfattade.
 Han blev bekymrad över att Bosse fortfarande var dålig och menade att det fanns väldigt mycket bra örter i olja som om man masserade in det på huvudet skulle göra det lättare för bihålorna. Sagt och gjort han hämtade en massör från hotellet som gav Bosse en match i massage.
Även killarna som jobbade på vårt guest house hade börjat engagera sig i Bosses mående och där erbjöds han örtte med ett intag av en bit gjord av honung och nåt socker.. När jag växte upp gjorde vi nåt liknande som vi kallade för (söckergötta) En riktig huskur med hettvatten och örter. Varje morgon och kväll i 3 dagar fick han detta.
 
Måndag morgon hade vi bestämt att åka med Suranga på tur. En riktig sightseeing. Först åkte vi till turtle farm och tittade på de olika sköldpaddor,  väldigt intressant det han berättade.
 
 
 
 
Sen åkte vi till Mask muset. Där gör de masker o balsam trä. Kan väl inte påstå att vi var så där jätte intresserade men...
På listan sen stod båttur på floden, och det var nog den mest intressanta saken. En verklig upplevelse.
 
 
Vi steg i land på Cinnamon Island,  där tillverkar de kanel.
Kanel stänger, pulver och oljor.
 
Nere vid deras hamn hade de fiskar som ska vara bra för fötterna..Nu är ju jag väldigt rädd om mina fötter och har hittills aldrig vågat mig på dessa fotätande fiskar. Men nu så kände jag att det var dags...ja jag gjorde det 10 sekunder,  kommer aldrig göra om det. 
 
Sen var det dags för kryddträdgården, juvel fabriken, Buddhas tempel och vattenfallet i djungeln. 
Tyvärr blev det inga kort från kryddträdgården, hade för fullt upp m att lyssna.
Denna kille jobbade med att plocka upp stenar från en gruva  ca 50 m under jorden. Det fanns ingen hiss utan bara rep. Ibland var han där nere (utan säkerhet) och ibland uppe för att vaska.
 
Den mest värdefulla stenen var blå, och kallades för blue moon stone
 
Uppe i templet fanns väl, dels längsta Budda
 
 
 
Vattenfallet mitt i ljungeln. Gissa om blodiglarna gillade mig? Vi var tvungna att vada över vissa ställen för att komma fram. Ändå är detta inte från högsta  punkten, dit kände jag att jag med min kropp tyvärr inte fixade det.
 
 
 
 Helt sjukt vad vi hann på den dagen. På kvällen skulle Suranga ha fest men vi orkade inte. Och tur var väl det för på natten kom Bosses feber tillbaka igen. Så på morgonen fick vi skjuts till doktor. 10 minuter inne hos dr, penicillin och typ rinnexin 38 kronor. 
Tillbringade de 2 sista dagarna på stranden i Hikkaduwa. Ingen drömstrand, men varmt och skönt. För att kunna äta middag var det Hikkaduwa som gällde varje kväll. Där vi bodde fanns ingen restaurang, så det blev lite tuktuk åkande.
Men hittills i skrivande stund måste jag säga att Cinnamon beach inn är det bästa guest houset. Alltid städning varje dag, alltid vatten på rummet, rena handukar varje dag och handduks överraskningar varje dag i form av olika konstverk, allt detta är inget man kan ta förgivet i Sri Lanka

Så börjar vår resa

Klockan är 7, det är torsdag morgon den 4:e februari och äntligen, äntligen. Vi beger oss till min svåger som skjutsar oss till första destinationen, Midlanda för vidare färd därifrån till Arlanda.
 
Väl på Arlanda checkar vi in och tar oss en lunch i väntan på boarding mot Doha. 15.05 kan vi säga Adjö och på återseende Sverige.
 
22.50 lokal tid landar vi äntligen, nu har vi 2 timmar på oss att räta på kroppen innan det är är dag att lyfta igen mot Colombo och Sri Lanka. Vansinnigt trötta slocknar vi båda två och sover oss igenom nästan hela flygningen. Landar kl 07.55 lokal tid och tar en taxi in till tågstationen för att ta oss ner till Hikkaduwa. Tåget går inte förrän kl 10.30 så vi har god tid på oss att sitta i värmen o se alla förbi passerande tåg och alla olika människor, mycket intressant.
 
Att åka tåg i Sri Lanka är verkligen en upplevelse. Det är ju inte säkert att man få sitta och man får vara glad om man får stå inne i cup'en. Vi fick stå. Efter 1 timme kommer konduktören,  som ser ut som polisen. De upptäcker ett par som sitter bredvid oss som tydligen sitter med fel biljett. De får flytta sig till rätt vagn och vi blir tilldelade sittplatserna. Sätter oss och somnar i stort sett direkt. Vaknar o somnar, vaknar o somnar och så plötsligt så finns skylten  där, Hikkaduwa...äntligen. 
Kommer ut och får hjälp av en "trevlig man" att fixa en tuktuk 1500 rupies ska det kosta till vårt guest house,  ok tycker vi skönt att vara framme. Det ligger dock lite längre bort från Hikkaduwa än vad vi trott, men ok, känns ganska bra ändå.
 
Vi blir emottagna med välkomstdrink drink, blir visade till vårt rum och under tiden vi packar upp fixar de lunch, underbart. 
Vy från lunch bordet.
 
På kvällen tar vi tuktuk in till stora orten, då kostar det bara 500 rubies. ..jaja..lurad, va annat var att vänta..
Att första kvällen sitta på veranda och känna att äntligen värme och äntligen semester, det är känsla.
 
På lördag morgon vaknar vi och Bosse är febrig, ont i lederna och inte pigg alls som ni förstår. Vi äter frukost tillsammans men bäddar sen ner Bosse och tar själv en promenad efter stranden. Efter Tsunamin har mycket blivit förstört efter stranden, mycket betong som ligger kvar och som det sedan växt alger på. Inget direkt badläge. Men så kommer jag till ett litet hotell, sätter mig och vilar och träffar ägaren, trevligt.
På väg tillbaka träffar jag Suranga som äger en bit strand och försöker bygga upp nåt nytt. Vi pratar en stund och jag lovar återkomma när min man är frisk igen, det blir sedan många samtal och träffar med Suranga.
 
 

Årkrönika 2015

Brukar ju alltid skriva en liten krönika över det som hänt i mitt liv under året. Något bloggskrivande har det ju inte varit att tala om så krönikan får väl fylla i luckorna.
 
Januari blev en månad av sorg. Året 2014 slutade ju i fullständig sorg och trauma och januari blev månaden då många avsked var att ta. Min käre svärson Jims minnesstund blev den 4:e och det var en fin dag med många minnen. Min brors begravning uppe i Umeå någon vecka senare. Hoppet fanns dock om ett mycket lugnare 2015. Smärtorna i nacken efter vår bilolycka i december ger inte med sig och det blir besök efter besök hos både dr och sjukgymnastik 
 
Februari  Åker till Stockholm igen. Har blivit några sådana under de månader som gått. Nu åker vi ner för att fira Saras 25 års dag och sen fick jag äran att sitta modell på min dotters gesäll prov, äntligen skulle jag få mig en rakpermanent, och bra blev det. Så även där som alla andra år kommer datumet för vår efterlängtade semester. 24 februari lyfter vi, nu kändes det också att det var en semester vi verkligen gjort rätt för. Mot Thailand och det underbart vacka Mae Phim, 3 veckor med sol och värme.
 
 
 
Mars Stillsam månad. Sol, sol och sol. Underbart ställe, Mae Phim skulle jag gärna åka tillbaka till. Men landar så åter på svensk mark den 17:e mars. Inser nu när jag sitter och skriver att dessa 3 månader är som bortblåsta ur mitt huvud. Jag kommer inte ihåg, jag går tillbaka i min facebook för att se och minnas. Kanske kan det vara så att det traumatiska vi upplevde i slutet på året gjorde att mina minnen blockerades, vad vet jag?? Redan i mitten av månaden infinner sig våren. Vi fortsätter vårt renoverande av hallutbyggnaden, klinkersen kommer på plats i utbyggnaden, tak och väggar får färg.
 
 
April Månaden börjar med påsk. Och med påsken kommer mina älsklingar hem. Som vanligt blir det påskfirande uppe Järnsta vid tjärna med alla våra bästa vännerna och Sofie och Sara.
 
Det är påsk och hela familjen får samlas, det är lycka. Efter påsken åker jag ner till Stockholm för att hjälpa Sofie flytta tillbaka till sin lägenhet. Det är mycket som måste göras och mycket som måste rensas, jobbiga dagar och en jobbig tid. Men lite tid för att njuta av Stockholms vår hinner vi med. Som vanligt blir det vårfirande hos oss med goda vänner och majbrasa
 
 
Maj Vi måste ta ett tufft beslut. Vår älskade Limpar, Frans den förste av Bönhamn är gammal och sjuk.
 
Min kärleks handling till honom blir att låta honom få somna in. Den 11:e maj följer så min svägerska med mig till vetrinären för att låta honom få sova i frid. Ett tungt beslut eftersom han funnits hos oss i 18,5 år. Sorg i huset igen. Barndomshemmet ska säljas och jag åker upp för kanske sista gången för att hjälpa min syster att bli kvitt en massa saker, med nostalgi och tungt hjärta åker vi hemmåt. 
Förändringarna på vårt hem fortskrider, nu flyttas våra fina rosor och vi får vänta med spänning för att se om de tar sig på nytt ställe. Och äntligen, äntligen åker vi, de bästa, på vår resan till London. Saras födelsedags present, en resa med Sofie, moster Britt, jag och Sara. 4 dagar med varandra, något som vi verkligen behöver.
 
 
Sista kvällen får vi även fira Sveriges seger i Eurovision song contest. Den 30 maj tar så Sara sin gesell med betyget MVG
 
Juni Lite trädgårds planering med de bästa vännerna. Kylan håller sitt grepp om Sverige och det känns som om det skulle vara höst ute. Håller till inne istället och målar råspont så hallen kan bli helt färdig till midsommar då hela familjen återigen samlas.
 
Midsommar bjuder dock på strålande väder under dagen så några problem med att äta ute är det inte.
 
 
Men kvällen, då kryper graderna neråt och vi konstaterar att någon värme inte infinner sig. 
Sista helgen blir första camping helgen. Husvagnarna tar plats hos goda vänner och det är dax för Box vhisky festivalen. En underbar kväll i Rystrand
 
 
Juli 60 års kalas, bröllop och lite roadtrips med husvagnen.  Bröllop, finns väl inget roligare på sommaren. När det dessutom är omtyckta släktingar blir det ännu roligare, och dessutom samlas familjen åter igen.
 
Åker norrrut till norrbotten. Luleå är målet men det blir både Pajala och Kalix. Besök hos Jims mamma och bonus pappa, besök i Robertsfors hos morbror. Kylan behåller sitt grepp om sommaren 
 
Augusti Börjar månaden med en helgs husvagns semester, Ulf Lundell på skule och naturligtvis med de bästa vännerna.
 
En veckas semster för att fira min högtidsdag. Fyller 50 år och återigen samlas hela familjen, vilken lycka. Min första semesterdag, då händer det. Jag ramlar och gör mig illa. Min högra fot stukas svårt och det blir kryckor för mig och sjukskrivning i 3 veckor.
 
Men naturligtvis klarar jag min 50 års fest. En underbar fest tack vare mina älskade döttrar, utan dem har det inte blivit någon fest
 
 
September Månaden förflyter i jobb lunk. Men så plötsligt är det dax för vår familje semester. 1 vecka på Kreta med barnen. Underbart! den 26 september lyfter vi mot Kreta. Efter ca 1 timma på flyget sover vi alla. Så plötsligt vaknar jag av att någon knackar mig på vänstra axeln, jag blir lite irriterad och tror att det är Sara som retas. Men nej, hon sover djupt. Jag ändrar ställning och somnar om, vaknar igen av att någon knackar mig hårt i axeln, men ingen där. Så småningom landar vi, packar upp och ger oss ut för att äta lunch. På vår restaurang får jag ett meddelande om att något hänt hemma...Jag förstår ingenting, men fattar att något inte står rätt till. Jag rusar ut för att ringa min vän och får då reda på att min högra hand, min bästa vän, älskade Fia har somnat in. Chockad och omtumlad tar jag mig upp på hotellet för att ringa min chef och min biträdande chef. Så känns det som om allt rivs upp igen, rädslan att döden fortfarande finns i min närhet, vem blir den näste??
Så småningom orkar jag samla ihop mig och inser att vi befinner oss på den semester vi alla sett fram emot. Fia var naturligtvis den som knackade mig på axeln och jag vet att hon aldrig någonsin skulle förlåta mig om jag bröt semestern med familjen, vi behövde ju verkligen den. 
Vi fortsätter veckan och den blir en fin semester med mycket sightseing, bad och sol
 
 
Oktober så småningom tar semestern slut. Och väl hemma gör jag den jobbigaste dagen i mitt liv. En trasig personal väntar på mig, det blir en oktober fylld av sorg och saknad och begravning. Nu får det väl ändå vara slut på döden runt mig. 
Min första tatuering är på plats, en fin födelsedags gåva
 
Så kom även beskedet från läkare och röntgen, jag har en skada i min nacke, jag har alltså inte inbillat mig värken. På sätt och vis känns det skönt, en del läkare har tydligt visat att jag är dum i huvudet, jag kan inte ha en skada där...och nu visar röntgen bilderna att det finns en skada där. Ja vad säger man? Dax att ta itu med det
 
November  Första dagen i månaden så hämtar vi vår nya familjemedlem. Sigfrid, Sigge, Frans den andre av Bönhamn har anlänt.
 
Ett riktigt litet charmtroll, men...
Den värsta dagen är här, årsdagen av Jims död. En tung dag med mycket tunga och traumatiska minnen. 
Tiden rullar dock på och november är en månad som tack och lov bara försvinner. Förberedelserna är i full gång för julmarknaden
 
December Så blir det julmarknad och återigen samlas inte hela men nästan hela familjen. Hamburgerförsäljning, försäljning av ljus, burkar och drömfångare. Vi hjälps åt Sofie, Sara, Katarina och jag. 
 
Julförberedelserna hoppar vi över i år. Vi åker till Prag för julen, vi hoppar över den helt enkelt. Skönt.
 
 
Nyårsafton firar vi med vår älskade vänner hemma i Bönhamn. Som vanligt klockringning och champagne och en önskan om ett nytt och lyckligt år för alla i familjen, alla vänner och bekanta. Förhoppningen är nu att 2016 ger Lycka och frid
 
 

Limpar i Katthimlen

 
I exakt 18 år och 160 dagar fick jag äran att vara matte till den finaste kissen i hela världen.
Limpar födde den 2/12 1996. Han har varit min ständige följeslagare i vått och torrt.
Flyttade en massa fick han också göra. När han var 10 månader flyttade vi upp på jakthornet i Domsjö. Där nära skogen trivdes han. Varje morgon när jag kom hem från jobbet kom han springande och jamande, följde med hem för att väcka barnen och sedan gå och lägga sig med mig. När vi efter 3 år flyttade ner till själva byn Domsjö protesterade han med att gå hela vägen tillbaka upp till skogen. I flera år fick vi lite nu och då åka tillbaka till vårt gamla område för att hämta honom.
 
Sommrarna som vi tillbringade ute i Bönhamn älskade han. Och det visade han genom att varje år i augusti när det blev dax att flytta hem till stan, rymma. Ett år var han borta i 2 veckor, jag hade i stort sett gett upp, men på min födelsedag låg han i min hamock när Bosse kom ut på morgonen. Då var han hemma 1 vecka och sedan rymde han igen, varje år likadant.  Inte förrän 2007 när vi flyttade ut till Bönhamn fick han lugn och ro. Där trivdes han. Där kunde han under sommartid sitta nere på vägen och låta sig klappas av alla turister som kom och gick.Ibland åkte han moped med husse och ibland fick han åka på någons axel, men med ville han vara.
 På alla mina promenader var han med, som en liten hund, alltid ett par steg framför eller bakom, men med hela tiden. Han älskade när det kom gäster och fick han vara mittpunkten så var det ännu bättre. Blev det inget party hemma kunde han istället gå ner till släktingarnas stuga och hälsa på det spelade inte så stor roll bara han fick vara med.
 
På kvällarna när det var dax för sömn var han först i sängen och där låg han mellan husse och matte. Klappade oss på kinden med sin lilla tass. I soffan hade han hedersplats och satte sig någon på hans plats visade han hur sur han blev.
 
 
Åren har gått alldeles för fort och tillsist blev vår Limpar, Limpedompen, Franseman ja allas våran Frans gammal. Vi såg  att han blev tröttare, började halta lite och nu insåg vi att han måste få vila.  Och idag 150511 fick våran älskade Limpar somna in.

Han somnade in med sin lilla nos intryckt i mitt armveck. Mina tårar rinner oavbrutet, men jag vet att jag fick ge honom en sista kärleks gåva och jag vet att han nu springer omkring i katthimlen och mår så bra igen. Men jag kommer aldrig att glömma min älskade lill pojke.
 

Att du var älskad

Att du inte har lämnat denna jord betydelselös

Du må ha lämnat jordelivet, men i mitt hjärta finns du kvar

För alltid, lilla gubben!

FÖR ALLTID

 

 

Koh Samet

Efter 6 dagar i stillsamma Mae Phim drog vi oss ut till Ban Phe för att ta färjan över till ön. Innan vi åkte hade vi bestämt att 3 dagar där ute fick räcka och vi ville nog stanna i Mae Phim sedan. Vi hade fått lite kontakter i byn och genom dem fick vi hyra en jätte fin lägenhet så där lämnade vi väskorna innan vi åkte iväg.
 
I Ban Phe som är grannby ligger färjeläget och där går det hela tiden ut både färjor och speedboats.
Färja blev vårt alternativ, inte trevligt med speedboat för kroppen. Resan ut till ön tog inte mer än 30 minuter och jag tycker det är ganska kul att åka på "deras" sätt. Kollektiv trafik kan vara intressant. Det första vi såg när vi kom in mot ön var vår egen lilla hotellresort
 
Det första vi gjorde var att skaffa ett forskaffningsmedel, dvs moped. Ön är ganska stor och vi ville se allt. Här var det ju precis som det brukar vara på turistställen, mycket folk och mycket hålligång. Massor med stränder att välja på och ska man ha det bästa så måste man ju också ta sig dit.
Där det var fina stränder på dagarna var det på kvällarna fina och mysiga restauranger och alla så nära vattnet som möjligt.
 
 
I slutändan måste jag nog iallafall säga att det var väl inte så mycket att se, en vanlig turistö i Thailand, så där fördrog nog vi lilla Mae Phim med sitt lugn och sin atmosfär.
 
 
Grisarnas storlek var det ju inget fel på. Gissa om jag blev skraj där jag kom??
Efter 3 dagar var vi nöjda och återvända till Mae Phim.

Synerna man ser ute till havs är många ggr hjärtskärande, men så här bor många.
 
 

Mae Phim, Semester resan

Hade täkt när jag  åkte att vara duktig och ta upp bloggandet lite. Nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig utan i Mae Phim dit vi åkte var inte Wifi nåt som var självklart, så tyvärr blev det inget bloggande utan jag tänkte istället att jag för väl göra det nu istället.
 
Det är ju alltid lika spännande när man åker någonstans där man aldrig varit tidigare, alla upplevelser blir nya. Så har det verkligen varit nu.
När vi landade i Bangkok den 25:e februari hade vi en chaufför som stod och väntade på oss. Facebook är faktiskt ett väldigt bra  media att hitta nya kontakter i, och jag hade i flera veckor följt med i Mae Phims sida på facebook. Genom den hade jag knutit kontakter och tagit reda på sånt som är bra att veta. Därigenom kontakten med denna taxi som klockrent stod och väntade på oss.
 
Resan ner till Mae Phim tog oss ca 2 timmar. Mae Phim är en by som ligger sydost om Bangkok ner mot Kambodja hållet. En liten by som var raka motsatsen till allt Phuket var. Nästan inga turister, inga ryssar och inga tyskar. Visst fanns det turister det är ju ett ställe som är på uppåtgående men otroligt lugnt och skönt, precis vad vi var ute efter. Inga strandförsäljare, inga Taylors som står och vrålar och inga tuktuk som vrålar efter kunder, inga barer med barflickor vilket Thailand är känt för på många ställen
Däremot kilometer långa stränder med mjuk fin sand.
 
Små butiker som stängde redan kl 22, resturangerna stängde efter sista kunden och det var vanligtvis vid 23. Inga natt barer, inget ståhej.
Låter för många kanske tråkigt men för oss var det som att komma till himmelriket.
 
 När vi landade hade min rygg gått av, åtminstånde kändes det så. Jag skrev på Mae Phim sidan och frågade efter någon som var duktig med just ryggar och fick svar direkt. Jag sökte upp denna kvinna och försökte förklara vad som var fel. Efter en timmes behandling gick jag därifrån och kanske kände jag mig lite misstänksam om detta verkligen skulle fungera. Jag hade minst 2 låsningar i ryggen och de hade hon ialla fall kunnat hjälpa mig med. Men helt ok var jag inte. Dagen efteråt kände jag mig som om ett ånglok passerat över min rygg, jag bet ihop och funderade på vad jag skulle göra. Efter 3 nätter bad jag om att få byta rum så vi skulle få andra sängar. Jag förklarade i receptionen och de förstod men några andra sängar hade de inte däremot hade de sängar som hade en lite mjukare resårbädd. I Thailand på många ställen använder man sig inte av bäddmadrasser så istället så bäddade personalen med en massa täcken som bäddmadrass för att det skulle bli lite mjukare, vilket också hjälpte jätte mycket.  Tillmötesgåendet är det absolut inget fel på, de var så tacksamma för sina gäster.
 
Dagarna tillbringade vi på stranden, ovanför våra huvuden där vi låg var restuanrangerna. Det var bara att gå ett par meter så kunde man beställa det man ville äta eller dricka.
 
Vi hyrde en moped ett par dagar och körde iväg för att kolla in den närmaste staden Klaeng. I vanlig ordning hade ju jag sumpat laddarna till både telefonen och min padda. På flyget kunde man använda sladdarna för att ladda vilket jag gjort, men istället för att lägga ner dom i väskan la jag ner dom i stolsfickan och glömde dem där. Till saken hör att nog är jag glömsk, men jag var ganska påverkad på flyget ner av smärtlindrande medciner för att klara resan så huvudet var ganska omtöcknat. Men i Klaeng fick vi tag på vad vi skulle ha. Dessutom fick vi ju en fin resa och kunde se en massa.
 
Efter en vecka på Mae Phim resort tyckte vi att vi ville se mera. Tanken från början hade ju varit att stanna i Mae phim bara ett par dagar och sedan resa ner till Koh Chang. Men vi trivdes och bestämde oss för att här stannar vi. Så vi tog en båt tripp ut till Koh Samet istället. 3 nätter på ön för att sedan återvända till Mae Phim och ett annat boende
Men efter de första 3 dagarna i Mae Phim, kunde jag känna att laddningen börjat i min kropp, det var så skönt ett verkligt paradis

Årskrönika 2014

 
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/234860/?claim=8cxbu6rjhm9">Follow my blog with Bloglovin</a>
Nyårsafton 2013/14 Dagen gick i sakta lunk. Middag med vänner och tankar till Sofie och Jim som skulle lämma landet för sina drömmars resa. Vaknade upp nyårsdagen med väntande av att få höra från dom, vart var dom och gick allt som det skulle.
Januari förflöt med jobb precis som februari gjorde ända fram till den efterlängtade semestern. Vi startade den i Dubai, 3 dagar i en stad som inte liknar nåt annat jag sett. Vad man än inbillade sig i storlek så var det ändå större, alla shoppingcenters, alla gator, alla stränder och alla hus, helt sjukt. Efter några dagar fortsatte vi resan ner mot Bali. Efter 2 flygbyten och x antal timmar på flygplatser så var vi äntligen framme och även Bali kändes otroligt drömlikt.
Kommer nog aldrig glömma första kvällen när jag står i duschen och hör hur det knackar på dörren och sen hör jag rösten på min äldsta efterlängtade dotter, den känslan var magisk, som jag saknat henne och nu var hon här..
 
 
De sista dagarna i februari tillbringade vi på mopedsäten upp över bergen i Bali. En roadtrip utan dess like, vilka vyer. Men första kvällen på denna roadtrip får jag meddelanden på facebook att vi måste höra av oss hem och naturligtvis grips man av en stark oro, vad har hänt? Wifi upp i bergen fungerade inte bra eller inte alls, så det tog tid att nå Sverige och när jag äntligen får tag i våra anhöriga nås vi av årets första dödsbud. Vår granne, kära lilla tant Astrid hade lämnat oss.
Vi fortsatte vår roadtrip över bergen. Magiska vyer fortsätter. Jims gps slutar fungera och han tar ut riktningen själv och vi följer efter. Lite irriterande men så här i efterhand tacksamma för allt vi fick se som vi annars inte fått se.
 
 
Väl framme i Lovina på kvällen blir Bosse sjuk. Balibelly....inte kul att få på mopedrygg. Värsta sortens magåkomma med hög feber som följd. Vi stannar 2 nätter i Lovina och sista morgonen åker jag, Jim och Sofie ut på havet för att titta på delfinerna, underbart.
Mars månad och de 2 första veckorna tillbringar vi med Sofie och Jim i Seminyak. Väl hemma igen nås jag av dödsbud nr 2 och min älskade Limpar är dålig och haltar hela tiden. I ett samtal med yngsta dottern säger jag med gråten i halsen att det känns som det här kommer bli ett dödens år. 
Sista helgen i mars firar vi Bosses 50 års dag med kalas för vännerna.
April månaden rullar på. Jag mår inte bra, får ibland problem med att andas och tungan känns svullen och ond. Ingen förstår varför, är det nåt som jag inte tål?? Men vad?? Månaden rullar på och det är en riktig vårmånad med frösättning och tillvaratagning av ved.
Maj I början av maj kommer det 3:e dödsbudet. En nära vän, fd kollega och chef somnar helt plötsligt in bara 48 år gammal. Vädret är underbart, blommorna plockas ut redan  i mitten av maj och värmen är magisk.
Mamma blir sjuk och det blir svåra beslut att ta. På jobbet blir det allt mera att göra samtidigt som personalen krymper.
Juni. Börjar månaden med helt underbart väder, sol och värme. Men tyvärr håller inte värmen i sig när vi närmar oss midsommar är det nästan köldgrader på kvällarna. Alla barnen med resp utom Sofie och Jim firar som vanligt midsommar i Bönhamn. En lugn och härlig midsommar den bästa på många många år. Men för övrigt verkar det bara vara jobb och nästan ingen personalstyrka
 
 
Juli Blir den bästa på många många år. En helt underbar värme lägger sig över Sverige och vår nya pool används dagligen. Några dagars ledigt med syster i underbara Holmträsk. suraströmmingar på verandan tillsammans med mamma.
 
Jobb och en och annan festlighet.
Resa till Tallin med bästa Håkan och Karin

Jag blir sjuk, blodtrycket stiger och en massa tårar och en trötthet som inte är av denna värld drabbar mig. Jag känner igen symtomen, sjukskriven en månad. Trött, trött och trött. Kroppen signalerar på en massa olika sätt, svullnad i halsen, känslan av blodproppar i benen (fast det var det inte) fortsatt sjukskriven...
 
Augusti fortsatt sjukskriven, och värmen håller i sig. Firar födelsedagen med min allra bästa svåger. Han fyller nämligen 2 dagar innan mig, precis 20 år emmellan oss. Fina dagar med syster och svåger i början av augusti.
 
En kortare tur med husvagn för att komma ifrån detta turistparadis som Bönhamn är.  Jag bestämmer mig för att ingenting blir bättre av att vara sjukskriven, vill jobba men börjar försiktigt. Dock svårt att ta det lugnt när man är lite av en arbetsnarkoman. Nås även av budet att store bror blivit sämre i sin sjukdom och får nu palitativ vård, känns som om man skickas in i ett väntrum.
 
September Vi tar med oss barn och resp till Mallorca en vecka. Vilken underbar vecka. Underbart väder och underbart sällskap.
 
 
Kommer hem sen med massor av energi och återbruks anda. Tillverkningen av både lampa, öppenspis, burkar och tavlor inför kommande julmarknad
 
Oktober månaden rullar på mycket jobb inför kommande julrusch. Äntligen kommer också beskedet när Sofie och Jim landar på Arlanda, bara 1,5 månad kvar tills vi får kramas. Sista oktober och allhelgona tillbringas i Stockholm för att hjälpa Sara att flytta till en bättre och större lägenhet.
 
November Första november är min glädje stor, jag kan börja nedräkningen för den 1 dec kommer mina hjärtan tillbaka till Sverige. Mycket jobb första veckan. Sen kommer den dag som kommer att bli den absolut värsta dagen i hela mitt liv. 6:e november, en svart dag. Sofie ringer från Sri Lanka med det absolut värsta budet...Jim har avlidit i ett plötsligt hjärtstopp. Orden tar slut, förväntningar, drömmar allt blir svart. Det fjärde dödsbudet under året och det absolut största, värsta. Resten av november månad är svart
 
December Finns inte så mycket att säga om denna månad. Vi håller ihop mycket mer än så är det inte. I mitten av månaden har vi askspridning, ett besök till lilla mamma innan jul. Den 23:e kommer så det sista dödsbudet för 2014, Sven-Erik, store bror har fått somna in. Så skönt för honom men ändå så kommer sorgen. Sorgen över hur hans liv blev, sorgen över den store bror som man upplevt så mycket med. Han var den som lärde Sofie åka skidor, han var den som lärde mig köra bil, han var den som kom med motorcyklen och lät mig åka med på turer. Han var min storebror.
Julen tillbringar vi i Bönhamn med Sara och Sofie. Kattis och Kevin är hemma till mitt i dagen på julafton och under kvällen på julafton händer nåt märkligt. Jag och flickorna går ut och helt plötsligt kommer en stråle innifrån skogen, en vit stråle tornar upp sig, delar sig till tre strålar och det blir ett bländande sken. Under en längre tid bara strålar det. Plötsligt går strålarna ihop till en igen och det hela flyttar sig in mot berget och sakta sakta avtar det. Vi står kvar med tårarna rinnande ner för kinderna och förstår att det hela var en hälsning från våra kära. Pappa, Sven-Erik och Jim. De är nära och de tar hand om varandra.
Nyårsafton tillbringar Bosse och jag ensam hemma. Orken är slut och det är skönt att bara få vara. God mat och klockorna i kapellet till tolvslaget, mer än så behöver det inte vara.
 
Gott nytt år, välkommen 2015. Det året får bli ett lugnt år

Dags för Avsked

När jag vaknade på måndag morgon insåg jag att vi bara hade 2 dagar kvar på Bali tillsammans med min dotter. Snart skulle det återigen vara dags för avsked och till nästa gång vi ses kan det gå månader. För henne är planerad hemkomst i december, så dit känns det länge.
Men vi hade i alla fall bestämt att vi skulle tillbringa resten av tiden tillsammans. Tror hon kände samma panik som jag.
Vi åkte alla 6 iväg till en strand uppe i Sanur. Vägen dit var....lång och gropig, det var nog den värsta väg jag sett. Taxi chauffören fick verkligen ta det försiktigt med framfarten. Fint vatten, visst fanns det vågor för den som ville surfa, men tack vare några rev så var inte vågorna så jätte stora intill stranden. Jag hade min madrass med mig och det var verkligen läge för den där eftersom det gjorde ganska ont i fötterna att bara gå i vattnet, mycket skönare att kunna ligga och flyta.
Självklart ville jag ha med mig lite stenar och snäckor från Bali, så det såg vi till att plocka.

På kvällen åkte vi upp till Sanur för middag på stranden med våra barn.
 
Ett avslut där vi började ungefär. Trevlig middag med ett trevligt avslut på en bar med trubadur som var bland det bästa jag nånsin hört på en sådan semester bar, t.om helt ok engelska sjöng han på. Och det var både rockabilly, rock och gamla Beatles låtar, han kunde nog det mesta, verkligen en jätte jätte duktig kille
 
Vår sista dag blev också en dag där vi slutade där vi börjat. Stranden i Sanur. Nu med facit i hand så var det den absolut bästa stranden för sol och bad tycker jag. Här blev det både lunch, öl och sol/bad med madrass, helt i min smak. Johan och Ellen hade dragit vidare för att upptäcka mera av Bali, så nu var vi bara 4 st kvar.
Malos stod på listan för middag. Malos med den bästa Pizzan på Bali.

Så kom det oundvikliga, det där som jag gruvat för, Avsked, dags att säga hejdå till min lilla Esmeralda, fina fina Sofie. Jobbigt men oundvikligt.  Det blev dags för oss att dra vidare, norrut, hemåt.  Från Bali till Singapore, ett dygn i Singapore. Jodå det kan ju bli intressant..
Ajö Bali

Seminyak

I Seminyak bor Sofie och Jim. Därför kändes det som ett bra val att fortsätta vår semester på den orten. Hela måndagen gick vi o kollade vart vi ville bo. Vi ville ha ett strand nära hotell, med pool och balkong. De flesta hotell har ju pool men det är ingen självklarhet att det finns balkong. Till slut när hela dagen gått så bestämde vi oss för jätte fint hotell Grand Balisani resort.
Vi flyttade in och bestämde oss för att bo där resterande tid av semestern. Personalen var helt underbar och varje tisdag em besprutades lokalerna (inte rummen) med ett odjursdödande medel, luktade hemskt men inga moskitos och inga andra äckliga varelser gick att finna där.
 
Hela tisdagen parkerade vi vid poolen. En riktig slappar dag tog vi och sannerligen hade vi nog förtjänat den också efter allt skumpande på scotern under helgen

På kvällen hade vi återhämtat oss och vi bestämde date på sky garden tillsammans med Jim, Sofie, Johan, Ellen och Sofies vän Malin som också hälsade på. Där serverade de grill buffé och öl till en billig summa 25 kronor. Det blev en trevlig familje sammankomst och när vi alla var mätta och glada åkte ungdomarna iväg på nattsudd i Bali. Vi lite äldre gick hem för att vila upp oss inför kommande dags prövningar.
På onsdag kände vi att vi behövde nog en liten vila ytterligare så vi fortsatte vårt chillande vid poolen åkte in till själva samhället på kvällen och gick en runda och förgyllde den med got mat och laddade inför torsdagen.
Så på torsdag sammanstrålade familjen igen. Potato head låg på schemat. Det är en pool club, där det är lyxiga solbäddar, stor stor pool, god mat och gott dricka. O jag tror vi valde varmaste och soligaste dagen till det
besöket.
 
 
Blev kvar där ända tills det var dags för stora solen att gå o vila.
Dagen efter hade vi bestämt att vi skulle sära på oss. Vi tjejer behövde få gå o shoppa i lugn o ro och framför allt äta sånt som vi ville äta typ sushi. Så dagen ägnade vi i lugn o ro hemma på hotellet och sen träffades vi inne hos Johan o Ellen. Killarna drog på egna äventyr, ner mot Kuta beach (tror jag) och vi tjejer sprang ut o in på en massa butiker i flera timmar innan vi till slut kände att nu måste vi äta. Gick in på en löpande band sushi. Där rullade olika sushi produkter förbi och man fick välja vilken tallrik man ville. Varje tallrik kostade 10 kr...Kul grej
På lördag  tog vi en mellandag, inte göra nåt speciellt. En liten tur till Kuta på kvällskvisten för att titta på det fina köpcentret, men ingenting lockade så efter lite middag drog vi oss hem igen för att vila upp oss inför nästa dag som vi återigen skulle tillbringa med våra barn.
På söndag åkte vi till Dreamland beach. Ni hör ju namnet och vad ser ni framför er?? Vita sandstränder, lugnt fint vatten......Näpp, dreamland för surfare japp...Det första vi råkade ut för var Balinerser som var sugna på lite mera pengar än vad de skulle ha. När vi kom sa de att det kostade 10 000/st senare fick vi veta att det var 10 000 per bil som körde in. När vi kom ner på stranden så var ju faktiskt stranden helt ok. Det var inte så mycket trasiga snäckskal och inte heller så stora stenar, utan rätt ok sand. Vattnet var inte direkt stilla utan snarare motsatsen, det var otroliga vågor som rullade in, så naturligtvis gillade surfarna att vara där. De allra flesta på stranden älskade att jaga dessa vågor. När man stod där vid vattenranden och vågen slog in så kände man hela tiden hur sanden liksom rann undan och man åkte längre och längre ner, rätt var det var så slog vågen okull en när man stod där.
Speciellt kul hade en Japanare, och vi som såg, vi fick också himla skoj. Han hoppade hejdlöst bland vågorna, ingen plan att hoppa över eller hoppa på, utan bara hoppa. Sjukt kul hade han hela dagen.
 
När vi skulle hem och kom upp på parkeringen så fanns inte taxin som skulle hämta oss och han kom inte heller (var alltså inte speciellt intr av pengarna) Men killen som blåst oss på pengarna var kvar, så naturligtvis var fru Sjölander tvungen att ta rättvisan i sina händer. Det handlar ju inte om pengarna, utan principen. Man lurar inte turister *suck* ja jag vet....men jag blev så ARG!!!! Vi fick tillbaka våra pengar och hans kollegor var inte glada på honom, det var ju en seger ;)
Däremot så fanns det ju ingen taxi i närheten så Jim fick ringa o beställa en, och vi väntade...ingen kom. Tillslut fick Sofie och Jim köra i omgångar och skjutsa oss till närmaste hotell och därifrån fick vi beställa taxi. STRUL!!
 
Så småningom kom vi hem till hotellet, efter en liten vila svidade vi om och gick ner till vår hotell restaurang, där hade vi en helt underbar kväll med god mat, vin och underhållning, Men sen var det faktiskt dags för lite vila igen för dagen efteråt fanns det också strandplanering för..
 
 

"> BloggRegistret.se
RSS 2.0