I Mitt Sinne

När jag skriver det här är kl 02.50 svensk tid. För exakt 23 år sedan var jag trött och lycklig, Sara låg nyfödd bredvid i en liten säng på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby. En lycklig tilldragelse som gör att tårarna rinner på mig varje 6:e februari.

 

Min lilla dununge som vuxit upp och blivit en snygg ung kvinna, en självständig kvinna, duktig frisör och allt en mamma kan drömma om.

 

Allt igenom har väl inte Sara varit riktigt så självständig, utan hon var ju en riktig busunge. Juni 92 var hon på väg att bli påkörd av en bil, bara för att hon tjurrusade iväg så att jag inte skulle få tag i henne, akuten nästa och foten fick läggas om och hon fick krypa igen för ett tag.

 I dec 92 tog det eld i hennes hår när hon skulle släcka ljus, hon brann i håret ända upp på hjässan, akuten nästa och sen vård 2 ggr i veckan för omläggning, en tredje gradens brännskada uppe i pannan.

juni 93 höll det också på att gå illa när vi var på Gran Canaria. Jag, moster Britt, Sofie och Sara. Barnen sprang och lekte runt poolen och precis som jag hojtat att de skulle ta det lugnt så halkar Sara och ramlar i poolen där hon sjunker som en sten rakt ner. Aldrig har jag väl varit så snabb i handling någon gång. Tänk om Britt o jag varit inne i nåt så vi inte sett direkt vad som hände.... Efter det så gick jag i många år och väntade. Det var ju ca 6 månader mellan varje händelse och hon lyckades ju alltid ställa till nåt..

 

Åren har gått alltför fort och idag sitter jag flera hundra mil bort när min lilla Sara fyller 23. 

 

Jag hoppas att hon har en helt underbar dag trots att varken jag eller stora syster är närvarande. Som tur är har hon idag en jätte fin pojkvän och jag är ganska säker på att han tar hand om henne idag.

 

Grattis Sara