I Mitt Sinne

På torsdag natt drog den in, den riktiga höststormen som iallafall jag väntat på. Varje år brukar det ju bli nåt, men det har ju bara varit varmt och gött hela hösten nu. Men på torsdag natt kom den.
25 m/sek och det gjorde ju att allt vatten steg, steg och steg.


Sjöbod bryggorna låg under vatten, grundhällan där vi brukar grilla på somrarna låg under vatten och strömmen försvann.
Jag gick ner till sjöboden för att försöka hjälpa min svåger och svägerska att tömma och flytta på saker, det är ju där hon har sin loppis på somrarna så  jag förstod att mycket måste försöka räddas. Det var otroligt mäktigt att se hur vattnet helt plötsligt steg och då menar inte jag bara lite utan riktigt ordentligt minst 1.20m så det syntes ordentligt.

Inne i sjöboden finns det ett rum som vi kallar för kokhuset, i golvet där finns en liten lucka och när vi bar saker fram o tillbaka där lossnade luckan och naturligtvis kommer jag rusande samtidigt med några glas i händerna och halkar med ena benet rakt ner i luckan, ner i vattnet. I ren reflex så tar man ju naturligtvis emot sig, helt dyblöt blev jag....Kanske inte det bästa att bli nerkyld av havsvatten i min förkylning men det var inte det värsta. Jag slog handen så kraftigt att hela höger handen blev blå och svall upp ordentligt, kände också att det gjorde ont i höger lår. Tänkte inte så mycket på det då utan gick hem för att få av mig allt blött och kallt, spolade i ett varmt bad och gled ner i det. I dag har jag en stor lårkaka och jätte ont, handen är fortfarande uppsvullen och mörk blå

Till slut så kom strömmen tillbaka till oss, men jag vet att på vissa ställen är de fortfarande utan ström

Vädrets makter rår ingen på och ibland kan det vara otroligt nyttigt att bli påmind om hur liten vi är när vädret slår till