I Mitt Sinne

för många men inte för mig. Jag jobbar hela helgen fredag till måndag morgon, *pust* men men det får gå det också.
Har inte skrivit blogg på ett tag, har haft lite blogg torka.

Var ju igår till ortoped i sundsvall, som jag väntat på denna remiss och det blev en total besvikelse, tillbaka på ruta 1. Besvikelsen är enorm hos mig, men vad hade jag väntat mig av svensk sjukvård?

Hösten 99 fick jag problem med ländryggen. Åkte ut och in på vårdcentralen och akuten och fick diagnosen höftledsinflamation. Fick börja äta inflamations hämmande medel vilket inte gjorde min smärta ett dugg bättre. Däremot så blev ju mitt imunförsvar så paj så jag åkte på världens flunsa när det blev jul och mellandagar. Dagen innan nyårsafton åkte jag åter in på akuten för då kunde jag inte gå. Fick återigen höra att det var en kraftig höftledsinflamation.....Efter nyår när jag kom till en sjukgymnast bad han läkaren skicka mig på en röntgen och han undersökte saker som ingen läkare brytt sig om och sjukgymnasten tog återigen kontakt med läkaren och förklarade för läkaren att jag hade ett stort diskbråck vid ländkotan. Någon skiktröntgen var jag dock inte värd.

Efter några månader kändes det bättre och jag började sakta återgå till jobbet.  Det gick 1,5 år och sedan dök problemen upp igen, åter sjukskriven. Efter ett tag gick det bättre igen men sen samma sak igen hösten 2005 och då var smärtorna så kraftiga igen att jag kunde knappt gå.
Sjukskriven, remiss till skiktröntgen. Det var bara det att ortopedmott i Övik glömde att skicka remissen till Sollefteå där man gör skiktröntgen. Februari 06 fick jag äntligen komma dit och naturligtvis visade röntgen mitt diskbråck plus förslitningsskador i ländryggen. 

Men en ortoped i Övik tyckte iallafall att man inte skulle operera. Eftersom jag gått med detta i så många år skulle det förmodligen en operation bara hålla ett par år och sedan skulle samma problem dyka upp igen. Diskbråck ska opereras direkt när man har så pass stort diskbråck som jag hade annars blir det så svårt att operera så man kan inte lova att det skulle bli hållbart.  Det var det svar jag fick då våren 2006.
Problemet med min höft och värken när jag rörde mig skulle nog sakta övergå trodde han. Det gjorde det alltså inte utan istället blev det värre. Reflexerna i akilleshälen är mycket försämrad och känseln på vänster sida på vänster fot är borta.
När jag försöker gå på promenader blir det aldrig några långa sådana  utan efter ett par hundra meter känner jag av min höft och smärtorna är många ggr olidliga. Tom när jag bara sitter känner jag av min höft.

Jag började arbetsträna och kände att 50% var inget problem för mig och jag ville och valde att återgå sakta men säkert till jobb och normalt liv trodde jag.  Smärtorna är intensiva ibland men jag biter ihop, vad har man att välja på? Man måste ju försöka ha ett liv.

Hösten 2007 träffade jag Kim Thorsen som är en mycket erkänd ortoped i Örnsköldsvik, han skrev en remiss till ortopeden i Sundsvall och tyckte att en operation är nödvändig. En tjej på strax över 40 ska inte behöva ha dessa problem. Jag var överlycklig och kände att nu har jag äntligen fått hjälp.

Nu 1,5 år senare kommer jag alltså till Sundsvall och där får jag träffa en läkare som, ja han kan inte förstått problemet. Han tittade inte ens på min journal, inte ens på den pappers luntan som jag hade fått hem som jag skulle fylla i. Han kollade mina reflexer och min känsel i foten. Sen frågade han mig hur jag sov på nätterna. Jag svarade som det är att jag somnar altlid väldigt bra på kvällarna men vaknar framåt morgon sidan av kramper i vänster ben och fot.  Så frågade han mig om jag hade några fritidsysselsättningar om jag höll på med någon idrott.
Jag berättade att jag spelat curling på elitnivå när mina problem började för 9 år sedan men att jag nu inte kan syssla med det.  Till svar fick jag då att ortoped kan inte hjälpa mig för han ansåg att det inte skulle hjälpa mig att de satte kniven i mig. Det jag led av var en deppression!
Döm om min förvåning.  Jag ifrågasatte naturligtvis vad han menade. Jo sa han, du säger ju själv att du sover dåligt och det är ju ett tecken på deppresion, och att du slutat med ditt intresse det är ju också ett tecken på deppression.

Vad säger man? Tror inte jag lidit av någon deppresion innan men nu gör jag nog det. Har aldrig blivit så ledsen någon gång och det värsta tycker jag är att han brydde sig inte om att lyssna eller att kolla journaler eller undersöka ordentligt, han hade redan innan han kom in bestämt sig för att jag inte skulle få hjälp av honom.

Så är det nu. Tillbaka på ruta 1. På måndag ska jag återigen ringa vc i Ullånger. Fick tips av min dotter att försöka få någon typ av remiss till Idrottsmedicinska i Umeå. Jag vill ju ha hjälp men jag måste nog söka andra vägar. Ska även ta kontakt med patientnämnden. Känns otroligt jobbigt, man ska ju inte  vara sjuk för att vara sjuk.


Önskar er alla nu en mycket trevlig helg