Familj
Så här står det i Wikipedia:
Kärnfamiljen står i motsats till storfamiljen. Termen är relativt ny och uppstod i USA under mitten av 1950. Tidigare än dess var man av praktiska omständigheter ofta tvingade att leva samman i storfamiljer omfattande flera generationer, och med en bredare släktskara. Med kärnan menas då de som är närmast släkt med varandra, alltså barnen och deras biologiska föräldrar.
Kärnfamiljen har senare kommit att bli motsats till alla familjeformer där barnen inte lever tillsammans med båda sina biologiska föräldrar, till exempel ensamstående förälder med barn eller styvfamiljen.
Kärnfamiljen är ett steg på utvecklingen från kollektivistisk identifikation och mot individualism. Många uppfattar den som det ursprungliga och naturliga sättet att leva för människan och som den optimala miljön för barn.Vet inte om jag håller med om att det skulle vara det optimala? Min uppfattning är att barn som måste växa upp med mamma på ett ställe och pappa på ett ställe måste lära sig att ta ett visst ansvar. De barn som idag kallas för skiljsmässobarn har oftast fått gå den tunga vägen och får på så vis lära sig att ta ansvar tidigt, de har också varit tvugna att tidigt lära sig att pengar inte växer på träd. Och därför kan de uppskatta att få börja arbeta och tjäna egna pengar vilket har en stor betydelse inför vuxenlivet.
Mamma, pappa, barn, det vanligaste är inte självklart det bästa. – Kärnfamilj eller ej, det viktiga är vilka personer som ingår i den
Tack o lov säger jag är den där sk storfamiljen borta! Jag tycker helt enkelt att det är skillnad på familj och släkt.
Min familj är Bosse, jag och barnen. Sofie, Johan, Sara och kattis. Det är min familj. Sedan har ju jag mamma och syster och bror. Men för mig är det självklara att när jag blir vuxen och flyttar för att bilda familj, då blir det ju de som är mina som står närmast. Förstår ni hur jag menar?
Både Sofie och Sara började arbeta när de var 14 år. Jag vet att känslan när de fick sin första egna lön var obetalbar. Allt de ville köpa och göra behövde plötsligt inte bara vara drömmar utan de kunde spara från sina egna löningar till det de ville göra. Jag har lite svårt att förstå mig på föräldrar som hindrar sina barn från att börja jobba tidigt, jag anser att de hindrar sina barn från att bli självständiga.Visst finns det barn som också lever med båda sina föräldrar som utvecklas till självständiga individer, men jag anser iallafall att chansen att de gör det är mindre med båda föräldrarna i närheten som passar upp dem, båda föräldrarna bidrar till ekonomin i hemmet som gör att det sällan fattas pengar för det barnen vill göra.
Jag menar att eftersom det är tyngre för en ensam förälder att både finna tid och ekonomi så bidrar det till att barnet måste ta ansvar själv också.
Vad tycker ni?
Tjejerna har lärt sig att stå på egna ben, och det är dom glada och tacksamma för det vet jag. Inte lätt har du haft det som drog lasset ensam många år.
Att du träffade Bosse är din belöning idag../ kram
Hmmm, det där måste jag nog fundera vidare på, Cilla...
Jag tror att det inte spelar nån roll vilken typ av familj man har, bara man älskar sina barn!!!! De vuxnas personlighet är nog mest avgörande om man blir en bra förälder.
Men en storfamilj som förr i tiden med halva släkten, nej, det skulle nog inte jag heller vilja ha.
ja det är så skönt tycker jag att en familj kan se ut på många olika sätt i dag.
Kärlek är en viktig ingrediens ..sen kan man nog heta vad som heslt
Idag är det allt vanligare med skiljsmässobarn. Jag har själv tre barn med olika pappor. Det är inget jag är stolt över eller vill prata om. Men jag är väldigt glad över att man kan gå olika vägar när det inte fungerar i ett förhållande. Jag tror även att barnen mår bättre av att man skiljer sig än att man går i ett dåligt förhållande. Men visst är det tufft för både barn och föräldrar när man väljer att gå olika vägar. Jag har ofta dåligt samvete för att jag inte har lyckats hålla familjen hel.
Men jag försöker att se till att vi mår så bra som möjligt och bryr oss om varandra.
Jag tycker nog att mina barn har förståelse för den ekonomi som vi har idag och har haft tidigare när man varit ensamstående. Vill de tjäna egna pengar så är det klart att de ska få göra det.
(är sambo med mitt tredje barns pappa)
Ha de
Jag håller med dig, jag har sett många exempel på nära håll där "ungarna" klamrar sig fast och bor hemma långt upp i vuxen ålder. Nästan inga krav alls, inte på att bidra till de dagliga omkostnaderna, inte några krav på att hjälpa till hemma, få allt serverat. Nej, det är inte att vara snäll mot sina barn att låta dem få allt serverat utan minsta krav på motprestation. När de sent omsider kommer ut i det riktiga livet, kanske ska bli sambo/gift och bilda familj, är de fortfarande som bortskämda småungar. Att föräldrarna älskar sina barn räcker inte, man måste också ställa krav på dem man älskar, för deras egen skull.
Hihi :) Nä vi funderar på att hyra, hittade ett som låg 500 meter från stallet där Dusty står.
Men det var så gammeldags och orenoverat så vi har i princip bestämt oss för att tacka nej även om vi skulle få det. Fanns inget garage heller och jocke vill helst ha det, annars trivs vi ju rätt bra här i lgh också! men skulle vilja kunna släppa ut kissarna!
Jag håller inte med Cilla. Jag tror att barnen mår bäst om de växer upp i kärnfamiljen. Men sen tror jag inte på att man ska hålla ihop bara för barnens skull. Fungerar inte äktenskapet så mår inte barnen bra heller. Sen om barnen blir ansvartagande och mogna beror på uppfostran, oavsett om de växer upp i kärnfamilj eller "blandfamilj"
Mina barn fick inte behålla sin kärnfamilj tyvärr, de var 18 och 14 när vi skildes. En hade redan flyttat hemmifrån men 14-åringen bodde såklart hemma då. Nu är de 22 och 26, båda försörjer sig själva och klarar sig utmärkt.
Finns det kärlek, sunt förnuft och lagom med krav, så spelar nog inte familjesammansättningen så stor roll.
ooo so jag håller med kusin kloker
ja du har väl rätt i en del. men att det skulle vara fel för barnen att ha två föräldrar låter helt befängt. visst är det bra att dina barn har klarat sig som dom gör men det betyder ju inte att barn från två-föräldrar-hem är värdelösa.. det låter lite sumt. jag tror inte det har så mkt med hur många man är. utan HUR man uppfostrar barnen.
Tydligen är det en del som misssuppfattade mitt inlägg. Jag har inte skrivit nånstans att det är fel att ha två föräldrar eller att de är värdelösa.
Vad jag menar är att barn till ensamstående får ett tyngre kors att bära, eftersom det är jobbigare att var en än två. Dessutom är det tyngre att vara ensamstående ekonomiskt. Men otroligt bra för barnen med facit i hand, att de får lära sig mycket som inte kärnfamiljs barn för göra förrän senare i livet.
Det känns som det blev lite missförstånd. Jag förstod vad du menade Cilla, men jag tror att barn i en kärnfamilj KAN lära sig de sakerna också. Det beror mycket på hur man uppfostrar dem.
Att ekonomin är kärvare att vara ensamförälder är sant, men det behöver inte betyda att barnen alltid får precis allt de pekar på.
Jag tror inte vi tycker så jätteolika vad beträffande barnuppfostran. Vanligt sunt förnuft har vi både du och jag.
Kram Cilla....
Det är klart att det inte räcker bara med kärlek; uppfostran är ju en självklarhet!! Men kärleken och att man vill ge sina barn det bästa, är ju grunden.
Å då menar jag inte materiellt sett. Vi lever i en sk kärnfamilj med våra fyra barn, men självklart har de ändå krav på sig. Eftersom jag är långtidssjukskriven, så är ekonomin därefter..det är klart att de vet det. Tror faktiskt att de vet lika mycket om livet som sina kompisar vars föräldrar är skilda...
