I Mitt Sinne

Tänk vad otroligt fort en helg går. Nu är det redan söndag eftermiddag och flickorna har precis åkt. Och så otroligt tyst allt blev. En otrolig tomhet breder ut sig över Sjölanders i Bönhamn.

Vi har haft en super trevlig helg i alla fall och ett underbart väder hela helgen. Solen har strålat och det har nästan känts som om vi redan var inne i mars månad.



Vi har ätit och druckit gott hela helgen, sett på film och bara umgåtts, mycket trevligt.

Det är ju kul för tjejerna också att få träffas det blir ju inte så ofta längre. Sofie bor ju i Härnösand och Sara bor ju kvar i Ö-vik och båda två är ju mitt i livet så att säga. Men det syns att båda tycker att det är mysigt att få träffas så  här. En gång i tiden under många år var det ju bara vi tre. Sofie var 13 år när jag träffade Bosse, Sara var 10 och i stort sett sedan de föddes så var det ju bara vi tre, så i bland kan jag också tycka att det är skönt att få tid tillsammans bara vi tre.
Det låter kanske tokigt, och jag önskar absolut inte bort den andra halvan av vår idag stora familj, aldrig!! Men i bland tror jag man behöver få vara lite egoistisk tillsammans med sina barn. Många ggr är vi ju alla sex och ännu flera om de har sina pojkvänner med o då får man inte samma tid tillsammans.

För mig har familjen alltid varit viktigast. Jag minns hur  konstigt jag tyckte det kändes första gången  som någon av oss syskon av någon anledning inte kom hem till vårt föräldra hem när det var något speciellt. När vi blev vuxna och försvann åt var sitt håll, det var naturligt men konstigt att förlora mer o mer av den kontakt som alltid funnits.

Jag hoppas verkligen att mina barn alltid kommer att bevara och vara rädda om den kontakt de har, även om de inte pratar med varandra i telefon varje dag (som jag o min syster, men för oss har det ju inte heller alltid varit så) men man vet ju ändå vart man har varandra när det kniper.

Nåväl helgen är slut och