I Mitt Sinne

Den 29 april år 2000 träffade jag Bosse hos en kompis på hans 30 års fest.
Jag har väl aldrig trott direkt på ödet o sånt trams... men när han kom fram tog min hand för att presentera sig så kände jag direkt, att detta var något märkvärdigt.

Den kvällen var fylld av magnetiska sensorer i luften. På nåt konstigt sätt så var det bara han och jag. Kvällen efter var ju valborgsmässoafton, den skulle jag fira med mina vänner på andra sidan stan men att Bosse skulle med dit var liksom självklart på nåt vis, och tydligen inte bara för mig.
Efter den stor helgen kom mina föräldrar ner till mig för jag skulle köra  ner till Britt och tillbringa en vecka i hennes sällskap. Vet inte direkt vilket sällskap jag var för pratade jag inte i telefon med Bosse så sms:ade vi hela tiden.
När jag körde tillbaka till Övik från Sthlm var det Celine Dion jag spelade hela vägen upp, och detta har ju blivit "vår låt"

Tillbaka i Övik igen var vi så gott som oskiljaktiga. Första gången jag kom ner hit till Bönhamn var på midsommar afton det året. Då hade jag jobbat från tidig morgon (skiftet började 04.30 på taxi) efter jobbet körde jag ensam hit ner. Här är det ju rena släkt träffen varje midsommar men som tur var så visste inte jag det. Men sånt är ju ingen fara när man möts med öppna famnar.

Under vintern som kom flyttade vi ihop på allvar. Jag sålde min bostadsrätt som jag hade och vi hyrde ett fruktansvärt hus som i stort sett knäckte oss, både fysiskt och psykiskt. Vi hade en ganska hög hyra och dyra elräkningar. Både jag och Bosse gjorde inget annat än att jobba ett tag och det var väl där vi brände ut oss båda två.

När vår separation var ett faktum så gick mitt hjärta sönder. Det är fruktansvärt att veta och känna att en del av en själv är borta, finns inga ord utan bara fruktansvärt!
Men tack och lov var vår kärlek större och den överlevde och gjorde oss ännu starkare tillsammans.

I våras (den 29 april) bytte vi ringar och flyttade hit till vårt paradis.

Bosse är min allra bästa vän, utan honom är jag ingenting. Han känner mig så väl så i bland tror jag att han känner mig bättre än jag känner mig själv.
Han är verkligen min andra hälft, utan honom är jag halv.
Jag hoppas nu att vi får ett långt liv tillsammans och att vi en dag kan göra alla dessa saker som vi drömmer om tillsammans

Innan balen 2004.