Projekt "Rädda Lille Erik"
Har varit på kurs några dagar på Kaggeholms kursgår eller om ni vill Kaggeholms slott. Det ligger ute på Ekerö i Stockholm.
Redan första morgonen såg jag honom. Han var liten, mager men bland det sötaste jag sett. Han var ute och tittade in genom en dörr när jag gick till matsalen för frukost. Jag stannade till och pratade lite med honom genom fönsterrutan och tänkte att, va gulligt att ha en liten skolkatt. Tänk så naiv man är ibland.
När jag ätit färdigt och skulle gå tillbaka till kurslokalen (en promenad på några minuter) så kom kissen och följde med. Där uppe ville den naturligtvis in, var ganska kallt o blåsigt, så det var ju inget konstigt. Den fick inte vara inne o så talar personalen om att den kommer förmodligen från nån av gårdarna bredvid. Jag tänkte för mig själv att det var mycket konstigt för han såg så mager, hungrig och frusen ut.
Dagen gick och kattungen fortsatte att hålla sig bredvid oss. Det blev lunch och middag och den följde efter oss fram och tillbaka varje gång vi skulle äta.
Vi var 18 st på kursen och det var 3 st av oss som tog illa vid sig av denna söta varelse. Marie, Åsa och jag pratade om vad man kunde göra. För den som inte kan ta hand om sin katt ska inte heller ha någon. Vi pratade med personalen som ringde till gårdarna och det visar sig att ingen äger katten??
Men ute på Kaggeholm finns det däremot mycket fritidshus, förmodligen alltså någon som har haft kul med katten under sommaren och sedan lämnat den.
Vi blev så upprörda, HUR KAN MAN GÖRA SÅ MOT DJUR???? Det borde vara straffbart.
På kvällen har Åsa bestämt sig, hon ska ta rätt på den. Vi hade då tagit rätt på lite mat från vår middag och den lilla varelsen åt, den formligen slet maten hur handen på Åsa. Hon tog in den till sitt rum där den sov hela natten bredvid henne.
Jag kom på att Sofie och Anna har ju kattbur, så vi lånar den så blir det lite smidigare att frakta den.
Så får vi då reda på att personalen har glömt att prata med en gård så det är nog deras, bara att plocka ut katten. Sagt och gjort Åsa plockar ut den på gården igen, då springer den direkt till mig och hoppar upp i mitt knä! Förstår ni vad som hände med mitt hjärta?? Så efter några minuter kommer personalen och talar om att det är inte den gårdens katt så vi kan behålla den, vilken tur att den var kvar....
Efter kursdagens slut och vi ska åka hem, tar vi in den i bilen. Har ALDRIG varit med om, Och jag har dock 2 katter, att en katt är så lugn och trygg i bilen. Han sitter helt still i Åsas knä, lutar sitt lilla huvud i hennes hand och somnar..
Väl inne på Brommaplan möter Sofie med kattburen, vi plockar in Lille Erik (som vi döpte honom till) in i buren och han och Åsa sätter sig på tunnelbanan in mot stan. Fortsättningen måste jag återkomma med sen när jag vet. Åsa ska ju ner till huvudkontoret i Holsbybrunn men skulle försöka få in Lille Erik på nåt djurskydd så vi får se vad som händer.
Men vad som upprör mig i denna historia är att människor bara kan lämna och gå. De duger under sommaren när det är charmigt och gulligt, men sen när hösten kommer finns inget utrymme mera, jag blir gråt färdig. Hur är såna människor funtade?
Vi som varit på kursen jobbar ju för att barn ska kunna förverkliga sina drömmar oavsett var de befinner sig i världen och när man sett mycket kanske man blir blödigare, å andra sidan har jag alltid varit svag för djur, speciellt de hjälplösa. Men det känns dock som om vi var bara 3 st som brydde oss....
Redan första morgonen såg jag honom. Han var liten, mager men bland det sötaste jag sett. Han var ute och tittade in genom en dörr när jag gick till matsalen för frukost. Jag stannade till och pratade lite med honom genom fönsterrutan och tänkte att, va gulligt att ha en liten skolkatt. Tänk så naiv man är ibland.
När jag ätit färdigt och skulle gå tillbaka till kurslokalen (en promenad på några minuter) så kom kissen och följde med. Där uppe ville den naturligtvis in, var ganska kallt o blåsigt, så det var ju inget konstigt. Den fick inte vara inne o så talar personalen om att den kommer förmodligen från nån av gårdarna bredvid. Jag tänkte för mig själv att det var mycket konstigt för han såg så mager, hungrig och frusen ut.
Dagen gick och kattungen fortsatte att hålla sig bredvid oss. Det blev lunch och middag och den följde efter oss fram och tillbaka varje gång vi skulle äta.
Vi var 18 st på kursen och det var 3 st av oss som tog illa vid sig av denna söta varelse. Marie, Åsa och jag pratade om vad man kunde göra. För den som inte kan ta hand om sin katt ska inte heller ha någon. Vi pratade med personalen som ringde till gårdarna och det visar sig att ingen äger katten??
Men ute på Kaggeholm finns det däremot mycket fritidshus, förmodligen alltså någon som har haft kul med katten under sommaren och sedan lämnat den.
Vi blev så upprörda, HUR KAN MAN GÖRA SÅ MOT DJUR???? Det borde vara straffbart.
På kvällen har Åsa bestämt sig, hon ska ta rätt på den. Vi hade då tagit rätt på lite mat från vår middag och den lilla varelsen åt, den formligen slet maten hur handen på Åsa. Hon tog in den till sitt rum där den sov hela natten bredvid henne.
Jag kom på att Sofie och Anna har ju kattbur, så vi lånar den så blir det lite smidigare att frakta den.
Så får vi då reda på att personalen har glömt att prata med en gård så det är nog deras, bara att plocka ut katten. Sagt och gjort Åsa plockar ut den på gården igen, då springer den direkt till mig och hoppar upp i mitt knä! Förstår ni vad som hände med mitt hjärta?? Så efter några minuter kommer personalen och talar om att det är inte den gårdens katt så vi kan behålla den, vilken tur att den var kvar....
Efter kursdagens slut och vi ska åka hem, tar vi in den i bilen. Har ALDRIG varit med om, Och jag har dock 2 katter, att en katt är så lugn och trygg i bilen. Han sitter helt still i Åsas knä, lutar sitt lilla huvud i hennes hand och somnar..
Väl inne på Brommaplan möter Sofie med kattburen, vi plockar in Lille Erik (som vi döpte honom till) in i buren och han och Åsa sätter sig på tunnelbanan in mot stan. Fortsättningen måste jag återkomma med sen när jag vet. Åsa ska ju ner till huvudkontoret i Holsbybrunn men skulle försöka få in Lille Erik på nåt djurskydd så vi får se vad som händer.
Men vad som upprör mig i denna historia är att människor bara kan lämna och gå. De duger under sommaren när det är charmigt och gulligt, men sen när hösten kommer finns inget utrymme mera, jag blir gråt färdig. Hur är såna människor funtade?
Vi som varit på kursen jobbar ju för att barn ska kunna förverkliga sina drömmar oavsett var de befinner sig i världen och när man sett mycket kanske man blir blödigare, å andra sidan har jag alltid varit svag för djur, speciellt de hjälplösa. Men det känns dock som om vi var bara 3 st som brydde oss....
Tid till rekreation?
Vem är jag och vem är jag på väg att bli? Tiden rusar iväg känns det som vart försvann denna sommaren. Det verkar dock som om den hänger kvar söderöver men här i Bönhamn river höststormarna. Ok än är det väl inte allra värst och det är faktiskt ganska mysigt med hösten också. Jag är ju så knäpp att jag kan tycka att dessa stormar som kommer nu, mörkret och många ggr också regnet ger en skön avkopplings känsla.
Sist när det regnade som mest gick jag upp på övervåningen och parkerade i en säng precis vid snedtaket bara för att få höra regnet ännu bättre, där låg jag i flera timmar medans tankarna vandrade och jag funderade över allt som har hänt under året som gått, både på gott och ont.
I dag kommer det inget regn, men vad jag skulle behöva är nog att unna mig, att ta mig tid att lägga mig och bara låta tankarna gå.
Ni som känner mig förstår säkert sedan länge tillbaka att jag inte mår så jätte bra just nu. och det är väl lika bra att jag säger det. Ni som inte gillar bloggar där man säger som det är och klagar en smula ibland, kan släcka och gå ut från min blogg just nu. För precis så är det just nu, jag mår inte bra. Varför vet jag inte men jag är slut, jag har ingen energi kvar och vart jag ska hitta den igen vet jag inte just nu. Min rygg värker, min vänster arm orkar inte och förmodligen har jag en inflamation i hälsenans slemsäck. Så nu var det sagt och jag har lovat min äldsta dotter att ringa doktorn i morgon, vad det sen blir av det återstår väl o se.
En god vän är på väg till mig med avslappningsskivor. Han tycker att jag ska lägga mig och bara lyssna inte fundera utan lyssna.
Nåja, jag har mått så här förr, men jag tar itu med det och jag kommer tillbaka, men jag har lite svårt för att ta hand om mig, måste öva på det
Sist när det regnade som mest gick jag upp på övervåningen och parkerade i en säng precis vid snedtaket bara för att få höra regnet ännu bättre, där låg jag i flera timmar medans tankarna vandrade och jag funderade över allt som har hänt under året som gått, både på gott och ont.
I dag kommer det inget regn, men vad jag skulle behöva är nog att unna mig, att ta mig tid att lägga mig och bara låta tankarna gå.
Ni som känner mig förstår säkert sedan länge tillbaka att jag inte mår så jätte bra just nu. och det är väl lika bra att jag säger det. Ni som inte gillar bloggar där man säger som det är och klagar en smula ibland, kan släcka och gå ut från min blogg just nu. För precis så är det just nu, jag mår inte bra. Varför vet jag inte men jag är slut, jag har ingen energi kvar och vart jag ska hitta den igen vet jag inte just nu. Min rygg värker, min vänster arm orkar inte och förmodligen har jag en inflamation i hälsenans slemsäck. Så nu var det sagt och jag har lovat min äldsta dotter att ringa doktorn i morgon, vad det sen blir av det återstår väl o se.
En god vän är på väg till mig med avslappningsskivor. Han tycker att jag ska lägga mig och bara lyssna inte fundera utan lyssna.
Nåja, jag har mått så här förr, men jag tar itu med det och jag kommer tillbaka, men jag har lite svårt för att ta hand om mig, måste öva på det
Hösttankar
Just nu känner jag mig höstdeppig. Om det är bara ikväll och vad det egentligen beror på vet jag inte. Inget har väl egentligen förändrats sen i våras, ja förutom då möjligtvis att det är mörkare. Men jag känner mig så...ja jag vet inte, övergiven på nåt sätt.
Som vanligt varje år omkring den 15:e augusti så är det som om man trycker på en knapp och så blir det mörkt och tomt. Jag vet att jag är den som tycker att det är jobbigt med allt folk runt omkring på sommaren, men varför kan det inte vara en jämn ström hela tiden?
Hösten kom så väldigt fort iår, precis lika fort som sommaren kom i år, och sommaren gick så mycket fortare i år än vad den gjort tidigare, kanske för att jag inte varit ledig lika mycket som förr men ändå.
Jag har väl gjort ganska mycket, jag har hunnit med Göteborg en helg, några dagar i Sthlm hos Sara, några dagar i Holmträsk och sen bröllopet. Men nästan inga båtturer, nästan inga soliga dagar på klipporna..
Bosse är tillbaka i Göteborg och det är väl inget ovanligt, han har ju varit ledig lika lite som jag. Sara är i Stockholm och Sofie flyttar om några dagar. Kanske är det därför som jag känner som jag gör? Samtidigt som jag vet att när man bor längre ifrån varandra blir det ibland att man ses mera, men ändå.
V 38 ska jag och min bästa kompis Carina åka på semester en vecka tillsammans. Vi har känt varandra i nästan 30 år och aldrig gjort nåt sånt tillsammans så det kommer säkert att bli kanon. Innan dess ska jag åka till mamma och hälsa på henne så lite har jag ju att se framemot. Sen kommer jag inte att köra lika mycket mellan Kramfors och Bönhamn som jag gjort tidigare vintrar. Jag har ju skaffat en liten övernattningslya och det känns ju jätte skönt eftersom vägarna inte alltid är så roliga på vintern.
Men just i kväll så känner jag mig så himla övergiven. I morgon kommer Sofie för att hämta bilen, den ska hon låna när hon och Anna kör iväg med alla sakerna på torsdag, skulle så gärna velat hjälpa henne köra men på onsdag och torsdag ska jag kursa i Sundsvall, fortsättningen sen i våras på motiverande samtal. En intressant ämne men jag skulle velat göra nåt annat på torsdag...nåja nu blir det inte så
Så ..nu..nu är mina tankar borta. Drar mig in mot sängen och mina inredningstidningar istället. För mig betyder hösten förändringar och nåt mysigt ska jag väl kunna hitta på
Som vanligt varje år omkring den 15:e augusti så är det som om man trycker på en knapp och så blir det mörkt och tomt. Jag vet att jag är den som tycker att det är jobbigt med allt folk runt omkring på sommaren, men varför kan det inte vara en jämn ström hela tiden?
Hösten kom så väldigt fort iår, precis lika fort som sommaren kom i år, och sommaren gick så mycket fortare i år än vad den gjort tidigare, kanske för att jag inte varit ledig lika mycket som förr men ändå.
Jag har väl gjort ganska mycket, jag har hunnit med Göteborg en helg, några dagar i Sthlm hos Sara, några dagar i Holmträsk och sen bröllopet. Men nästan inga båtturer, nästan inga soliga dagar på klipporna..
Bosse är tillbaka i Göteborg och det är väl inget ovanligt, han har ju varit ledig lika lite som jag. Sara är i Stockholm och Sofie flyttar om några dagar. Kanske är det därför som jag känner som jag gör? Samtidigt som jag vet att när man bor längre ifrån varandra blir det ibland att man ses mera, men ändå.
V 38 ska jag och min bästa kompis Carina åka på semester en vecka tillsammans. Vi har känt varandra i nästan 30 år och aldrig gjort nåt sånt tillsammans så det kommer säkert att bli kanon. Innan dess ska jag åka till mamma och hälsa på henne så lite har jag ju att se framemot. Sen kommer jag inte att köra lika mycket mellan Kramfors och Bönhamn som jag gjort tidigare vintrar. Jag har ju skaffat en liten övernattningslya och det känns ju jätte skönt eftersom vägarna inte alltid är så roliga på vintern.
Men just i kväll så känner jag mig så himla övergiven. I morgon kommer Sofie för att hämta bilen, den ska hon låna när hon och Anna kör iväg med alla sakerna på torsdag, skulle så gärna velat hjälpa henne köra men på onsdag och torsdag ska jag kursa i Sundsvall, fortsättningen sen i våras på motiverande samtal. En intressant ämne men jag skulle velat göra nåt annat på torsdag...nåja nu blir det inte så
Så ..nu..nu är mina tankar borta. Drar mig in mot sängen och mina inredningstidningar istället. För mig betyder hösten förändringar och nåt mysigt ska jag väl kunna hitta på
Fortsättningen på bröllopet
Efter vigseln gick vi tillsammans med fotografen ner till grundhällan för lite fotografering. Kändes lite konstigt att gå omkring där bland alla bad och båtgäster med brudklänning och frack, finklädd som nånting.
Som ni förstår blev det ju en del bilder
Väl tillbaka hos oss serverades vi chamnpagne och ett visst fotograferande fortsatte.
Efter det var det dax för middag. Vårt bröllop gick i färgerna rött och vitt med rosor och hjärtan. Våra ungar, Carina och Birgitta (värdinnan) hade hjälpt till att göra allt så fint som möjligt och precis som vi ville had det. Det var helt enkelt underbart att komma hem och se att det var perfekt.
Till middag hade vi sommarbuffé. Grillad fläskfile, grillad kyckling filé, kälknul, lax, strömming, rökt sik, potatissallad, grönsallad, sikröra olika fat med frukter och bröd och till efterrätt kaffe och bröllopstårta.
Så småningom efter allt presentöppnande och alla upplästa telegram bytte vi om till lite bekvämare kläder för att få skjuts ut till Högbondens fyr där vi firade vår bröllopsnatt. Magnus hade pyntat båten med björkar och burkar på släp för oss nygifta.
Vi hade ju ett otroligt fint väder och under kvällen höll värmen i sig så när vi hade gått alla de 54 trappstegen och uppför hela berget tog vi vår picknic korg och gick i väg bort till finaste utsikten där vi skålade för oss och fortsatte mysa
Nu har ni fått vara med under hela vår fantastiska dag som blev precis som vi ville. Helt perfekt.
Till slut så vill jag tacka er alla som var med och gjorde vår dag så fantastisk, ingen nämnd och ingen glömd. Nu har vi landat i vardagen som herr och fru Sjölander och det känns fortfarande helt fantastiskt. I januari ska vi göra vår bröllopsresa och naturligtvis styr vi kosan dit vi trivs som bäst, Thailand
Ringen som Bosse bär är tillverkad av Ove Egon Grandics
Tårtan som vi åt är gjord av Länsmansgården i Lugnvik
Min brudbukett kom från blomsterhuset i Nordingrå
Bröllopsnatten på Högbonden
Som ni förstår blev det ju en del bilder
Väl tillbaka hos oss serverades vi chamnpagne och ett visst fotograferande fortsatte.
Efter det var det dax för middag. Vårt bröllop gick i färgerna rött och vitt med rosor och hjärtan. Våra ungar, Carina och Birgitta (värdinnan) hade hjälpt till att göra allt så fint som möjligt och precis som vi ville had det. Det var helt enkelt underbart att komma hem och se att det var perfekt.
Till middag hade vi sommarbuffé. Grillad fläskfile, grillad kyckling filé, kälknul, lax, strömming, rökt sik, potatissallad, grönsallad, sikröra olika fat med frukter och bröd och till efterrätt kaffe och bröllopstårta.
Så småningom efter allt presentöppnande och alla upplästa telegram bytte vi om till lite bekvämare kläder för att få skjuts ut till Högbondens fyr där vi firade vår bröllopsnatt. Magnus hade pyntat båten med björkar och burkar på släp för oss nygifta.
Vi hade ju ett otroligt fint väder och under kvällen höll värmen i sig så när vi hade gått alla de 54 trappstegen och uppför hela berget tog vi vår picknic korg och gick i väg bort till finaste utsikten där vi skålade för oss och fortsatte mysa
Nu har ni fått vara med under hela vår fantastiska dag som blev precis som vi ville. Helt perfekt.
Till slut så vill jag tacka er alla som var med och gjorde vår dag så fantastisk, ingen nämnd och ingen glömd. Nu har vi landat i vardagen som herr och fru Sjölander och det känns fortfarande helt fantastiskt. I januari ska vi göra vår bröllopsresa och naturligtvis styr vi kosan dit vi trivs som bäst, Thailand
Ringen som Bosse bär är tillverkad av Ove Egon Grandics
Tårtan som vi åt är gjord av Länsmansgården i Lugnvik
Min brudbukett kom från blomsterhuset i Nordingrå
Bröllopsnatten på Högbonden
BRÖLLOPSDAG
Nu är den då här, vår dag.
I skrivande stund är kl 0630. Det är bara jag som är vaken och uppe, varenda nerv ligger utanpå kroppen. Ganska skönt med en stund för sig själv och jag ska faktiskt gå ut o titta till mina blommor.
Vid 10-11 tiden ska jag och Sara gå iväg för att börja med mitt hår och mina kläder och om en timme eller så ska jag krypa ner i ett varmt och bubbligt bad.
När jag kom in i badrummet för en liten stund sedan hade någon pyntat det så fint med flera röda hjärtan som låg lite överallt och en jätte stor röd rosett över badkaret. Visst är mina ungar gulliga?
De verkar ha full koll på vad som ska göras idag. All mat är klar så det ska bara dukas och sedan bäras fram.
Nu ska jag gå ut och fundera över dagen en liten stund, återkommer i morgon med lite bilder och dyl
I skrivande stund är kl 0630. Det är bara jag som är vaken och uppe, varenda nerv ligger utanpå kroppen. Ganska skönt med en stund för sig själv och jag ska faktiskt gå ut o titta till mina blommor.
Vid 10-11 tiden ska jag och Sara gå iväg för att börja med mitt hår och mina kläder och om en timme eller så ska jag krypa ner i ett varmt och bubbligt bad.
När jag kom in i badrummet för en liten stund sedan hade någon pyntat det så fint med flera röda hjärtan som låg lite överallt och en jätte stor röd rosett över badkaret. Visst är mina ungar gulliga?
De verkar ha full koll på vad som ska göras idag. All mat är klar så det ska bara dukas och sedan bäras fram.
Nu ska jag gå ut och fundera över dagen en liten stund, återkommer i morgon med lite bilder och dyl
I morrn
Ja, då gäller det. Har faktiskt aldrig varit så nervös någonsin ever...
Idag är då alla här, sofie, sara, kattis, johan, nils, carina ja de flesta fast inte gästerna...
bröllops nerver...vad är det? skojar. Har inget av dem..
allt verkar vara klart, tror jag.. All mat är fixad, borden är på plats alla vet vad de ska göra men man vet ju aldrig.
Mera uppdaterat än så här blir det inte i kväll däremot kommer allt att dokumenteras av vår underbare fotograf i morgon, men ni får nog vänta på det en dag eller två och då kommer jag att berätta allt...nästan i allafall..
kram på er och jag tror att ni alla kommer att tänka på mig kl 14 i morgon
Idag är då alla här, sofie, sara, kattis, johan, nils, carina ja de flesta fast inte gästerna...
bröllops nerver...vad är det? skojar. Har inget av dem..
allt verkar vara klart, tror jag.. All mat är fixad, borden är på plats alla vet vad de ska göra men man vet ju aldrig.
Mera uppdaterat än så här blir det inte i kväll däremot kommer allt att dokumenteras av vår underbare fotograf i morgon, men ni får nog vänta på det en dag eller två och då kommer jag att berätta allt...nästan i allafall..
kram på er och jag tror att ni alla kommer att tänka på mig kl 14 i morgon
Förkylt
Har haft en helt underbar helg på min barndomsgård hos syrran. I vanliga fall så brukar det alltid vara regn, kallt och blåsigt när jag kommer dit, men denna gången fick jag uppleva lugnt vatten och värme ute. Inte regn överhuvudtaget.
Helgen innehöll både marknad, fiske och annat mys. Åsele marknad är nåt som jag inte missar. Är ju uppvuxen med den och det är nåt visst med marknader när det är sommar. Det är lite kul att se att vissa saker aldrig förändras. Vissa marknadsstånd står fortfarande på samma ställe där de stod när jag var barn.
Mamma följde med oss ut på promenad genom folkmassorna och tänk er inget regn.. Lite fika på cafe kronan och sen allt krimskrams som man måste titta på, det är marknadskänsla det.
På lördag var jag beredd att åka och jobba eftersom Ahmed var sjuk, men han tillfrisknade och jag behövde inte rusa iväg så jag stannade kvar några xtra timmar. De timmarna tillbringade jag bla tillsammans med min syster ute i en båt på sjön. Där plockade vi upp abborrar som nu ligger i min frys och väntar på att stekas i smör, mums.
Skulle varit kvar där uppe.
För när jag kommer hem slår förkylningen ut i full blom. Vet inte om jag har feber men jag känner mig slut i kroppen, så väldigt trött. Snorig och hostig. Trots allt är jag tacksam att det kommer nu och inte nästa vecka när huset blir fullt av ungdommar och det drar ihop sig till bröllop.
Bröllops förberedelserna går frammåt, mycket tack vare min syster som har förmågan att se, styra upp och skriva listor. Nu ska jag bara hålla mig till listorna också.
Tack vare listorna så känns det iallafall som om jag har full koll igen. Det mesta är delegerat, som ska delegeras iallafall. Nu ska jag bara koncentrera mig på att bli frisk. Ska försöka hålla mig hemma tisdag och onsdag iallafall hoppas må bättre och vara tillbaka på jobbet på torsdag för att jobba sista helgen innan semester.
Nu ska jag fortsätta kurera mig, kroppen behöver mera vila
Helgen innehöll både marknad, fiske och annat mys. Åsele marknad är nåt som jag inte missar. Är ju uppvuxen med den och det är nåt visst med marknader när det är sommar. Det är lite kul att se att vissa saker aldrig förändras. Vissa marknadsstånd står fortfarande på samma ställe där de stod när jag var barn.
Mamma följde med oss ut på promenad genom folkmassorna och tänk er inget regn.. Lite fika på cafe kronan och sen allt krimskrams som man måste titta på, det är marknadskänsla det.
På lördag var jag beredd att åka och jobba eftersom Ahmed var sjuk, men han tillfrisknade och jag behövde inte rusa iväg så jag stannade kvar några xtra timmar. De timmarna tillbringade jag bla tillsammans med min syster ute i en båt på sjön. Där plockade vi upp abborrar som nu ligger i min frys och väntar på att stekas i smör, mums.
Skulle varit kvar där uppe.
För när jag kommer hem slår förkylningen ut i full blom. Vet inte om jag har feber men jag känner mig slut i kroppen, så väldigt trött. Snorig och hostig. Trots allt är jag tacksam att det kommer nu och inte nästa vecka när huset blir fullt av ungdommar och det drar ihop sig till bröllop.
Bröllops förberedelserna går frammåt, mycket tack vare min syster som har förmågan att se, styra upp och skriva listor. Nu ska jag bara hålla mig till listorna också.
Tack vare listorna så känns det iallafall som om jag har full koll igen. Det mesta är delegerat, som ska delegeras iallafall. Nu ska jag bara koncentrera mig på att bli frisk. Ska försöka hålla mig hemma tisdag och onsdag iallafall hoppas må bättre och vara tillbaka på jobbet på torsdag för att jobba sista helgen innan semester.
Nu ska jag fortsätta kurera mig, kroppen behöver mera vila
Lycklig
Ja visst är jag det. Så nervös har jag kommit på att jag är. Varför? jag är inte speciellt rädd för att Bosse kommer att säga nej och jag kommer absolut inte att säga nej, men jag är nervös ändå. Jag vet inte vad det är som gör mig så nervös. Jag gråter, för minsta lilla, jag är så nervös och känslig, rörd intill tårar.
I Holmträsk pratar vi bröllop och vi skriver listor för att jag min vimspanna ska komma ihåg allt som är kvar.
Idag har vi varit på marknad i Åsele, det är viktigt, det tillhör sommaren och är lite vitktigt där träffar man gamla bekanta och framför allt så är ju lilla mamma i Åsele. Allt är precis som vanligt på marknaden. De stånd som fanns när man var liten för 35 år sedan fanns även nu..
I kväll när vi kom hem tog Molly och jag en lång promenad bort till vårt gamla "västat" det var en gång i tiden ett sommartorp dit vi flyttade både oss själva och de kor som mamma och pappa hade varje sommar. Längst ut på udden bodde en av mina goa vänner. För några år sedan brann hennes torp ner och nu har hon byggt upp ett nytt jätte fint ställe där. När man som jag då kommer hit bara ibland är det ju så mycket som jag måste få se och denna promenad med Molly var ju en andledning att gå ut dit och stilla nyfikenheten. Efter promenaden var jag varm och det enda som hjälper då är ju ett dopp. Så jag förflyttade min lekamen ner till sjön, det var underbart, precis som ett sommar dopp ska vara.. varmt (svalkande) och skönt.
Efter en mycket god middag tog vi sedan itu med listorna över vad som är kvar att göra. Och det visade sig till min stora lättnad att så mycket är det faktiskt inte kvar att göra, med lite delegerande är det faktiskt ganska lugnt, det mesta är gjort, i allafall inplanerat.
Nu är det endast sängen som fattas och det blir extra skönt ikväll kan jag lova
I Holmträsk pratar vi bröllop och vi skriver listor för att jag min vimspanna ska komma ihåg allt som är kvar.
Idag har vi varit på marknad i Åsele, det är viktigt, det tillhör sommaren och är lite vitktigt där träffar man gamla bekanta och framför allt så är ju lilla mamma i Åsele. Allt är precis som vanligt på marknaden. De stånd som fanns när man var liten för 35 år sedan fanns även nu..
I kväll när vi kom hem tog Molly och jag en lång promenad bort till vårt gamla "västat" det var en gång i tiden ett sommartorp dit vi flyttade både oss själva och de kor som mamma och pappa hade varje sommar. Längst ut på udden bodde en av mina goa vänner. För några år sedan brann hennes torp ner och nu har hon byggt upp ett nytt jätte fint ställe där. När man som jag då kommer hit bara ibland är det ju så mycket som jag måste få se och denna promenad med Molly var ju en andledning att gå ut dit och stilla nyfikenheten. Efter promenaden var jag varm och det enda som hjälper då är ju ett dopp. Så jag förflyttade min lekamen ner till sjön, det var underbart, precis som ett sommar dopp ska vara.. varmt (svalkande) och skönt.
Efter en mycket god middag tog vi sedan itu med listorna över vad som är kvar att göra. Och det visade sig till min stora lättnad att så mycket är det faktiskt inte kvar att göra, med lite delegerande är det faktiskt ganska lugnt, det mesta är gjort, i allafall inplanerat.
Nu är det endast sängen som fattas och det blir extra skönt ikväll kan jag lova
sommarminnen
Tänkte skriva ner mina sommarminnen. Pratade med min mamma som tillbringar lite tid hos min syster på vår barndomsgård. Mamma berättade hur fint allt är, allt som blommar och vattnet som ligger blankt, om tant Gun-Britts nybakta bullar.
När jag var liten så tycker jag mig komma ihåg att det nästan alltid var fint väder. Vi bodde så fint bara några meter till bryggan där vår båt låg och där det fanns en stor sten man kunde vada ut till och hoppa ifrån. Bada det gjorde vi mycket, så fort frukosten var avklarad så satte jag iväg ner till bryggan. På vår sida sjön var det långgrunt men hos vår farbror som bodde på andra sidan där var det djupt så från deras brygga kunde man bara dyka i. Ibland åkte vi till min andre farbror som bodde på en stor ö. Ut till honom och hans familj var det byggt en bro och från den kunde man också bara dyka i. Det var jag och mina jämnåriga i byn,(det var inte så många) Veronika, Karl-Erik, Jörgen och Roger, kanske inte alla samtidigt men vi var alltid några stycken.
På kvällarna åkte vi ofta iväg för att fiska, meta var vad som gällde. Ibland kunde vi vara ute till sena natten, vi hade fika med oss och just det där med tiden gjorde ju att man kände sig extra stor, man var ute sent. Ibland kom våran "lekfarbror" Ivan och hälsade på då tog vi ungar med honom ut på gården för att spela fotboll. Det var bäst att vara hos mig för där var gården ganska stor och det var nära till vattnet sen. Vilka underbara somrar, vilken tur jag haft att jag fått växa upp på det sättet.
När mina barn var små så hade de ju också förmånen att få tillbringa tid i Holmträsk, på gården bredvid sjön. Många ggr hade jag och min syster långa promenader tillsammans med mina små yrväder. Speciellt en gång kommer jag ihåg när Sara var ca 2 år och Sofie 5 år, den promenaden finns inspelad på video band tack vara att min syster tyckte om att dokumentera. Tack Britt för det.
Det är många roliga uttryck som kommer från den dagen bla "jag vet inte, fråga moster" Då hade Sofie varit sakletare och hittat en ficklampa och det var svaret som morfar fick när han frågade sin dotterdotter vart hon hittat den.
Efter några år när flickorna vuxit till 9 och 13 års ålder träffade jag Bosse. Då kom Bönhamn och havet och skärgården in i bilden. Flickorna fick 2 halvsyskon i Johan och Kattis och sommrarna tog en annan vändning för dem. Den blev större på nåt vis. Visst fortsatte vi att åka till Holmträsk men de stora ledigheterna tillbringade vi ju i huset i Bönhamn. Sara och Kattis som var jämnåriga och gick under namnet "systrarna gasell" hade mycket roligt tillsammans. Det var gummibåtar som de rodde ut till navarn med(en ö) picknickar upp till mjösjön (insjö där de badade) picknicken innehöll allt som oftast konservburkar med mandarinklyftor, det var det godaste dom visste. kojor uppe på berget ovanför huset och promenader efter blåprickarna. Och naturligtvis många hyss bakom deras draperi i deras våningssäng.
Sofie som var äldre och mognare tyckte på den tiden inte att Bönhamn var något sommarparadis. Hon tillbringade hellre tiden hemma i Domsjö om hon fick och hur många ggr nekar man en tonårig tjej nåt? första året fick hon följa med men andra året fick hon sommarjobb och Sofie har ju alltid varit en tjej som man kan lite på, så hon fick vara hemma, inte alltid men ofta.
Idag har vi också barn i Bönhamn. Linn, Emmelie, Leo och Liam. Det är Bosses brors barnbarn. Bosse och deras fädrar är nästan jämnåriga så ibland känner jag mig som faster Cilla. Jag har aldrig kunnat vara faster på det sättet sån jag njuter faktiskt av att ha dem i närheten. När de busar i sin koja uppe på berget där föregångarna Sara och Kattis redan gjort i ordning, när de vill picknicka uppe i mjösjön eller ute på hällorna. Alla dessa barn som finns omkring oss de förtjänar banne mig en underbar barndomssommar som blir deras bästa sommarminne
När jag var liten så tycker jag mig komma ihåg att det nästan alltid var fint väder. Vi bodde så fint bara några meter till bryggan där vår båt låg och där det fanns en stor sten man kunde vada ut till och hoppa ifrån. Bada det gjorde vi mycket, så fort frukosten var avklarad så satte jag iväg ner till bryggan. På vår sida sjön var det långgrunt men hos vår farbror som bodde på andra sidan där var det djupt så från deras brygga kunde man bara dyka i. Ibland åkte vi till min andre farbror som bodde på en stor ö. Ut till honom och hans familj var det byggt en bro och från den kunde man också bara dyka i. Det var jag och mina jämnåriga i byn,(det var inte så många) Veronika, Karl-Erik, Jörgen och Roger, kanske inte alla samtidigt men vi var alltid några stycken.
På kvällarna åkte vi ofta iväg för att fiska, meta var vad som gällde. Ibland kunde vi vara ute till sena natten, vi hade fika med oss och just det där med tiden gjorde ju att man kände sig extra stor, man var ute sent. Ibland kom våran "lekfarbror" Ivan och hälsade på då tog vi ungar med honom ut på gården för att spela fotboll. Det var bäst att vara hos mig för där var gården ganska stor och det var nära till vattnet sen. Vilka underbara somrar, vilken tur jag haft att jag fått växa upp på det sättet.
När mina barn var små så hade de ju också förmånen att få tillbringa tid i Holmträsk, på gården bredvid sjön. Många ggr hade jag och min syster långa promenader tillsammans med mina små yrväder. Speciellt en gång kommer jag ihåg när Sara var ca 2 år och Sofie 5 år, den promenaden finns inspelad på video band tack vara att min syster tyckte om att dokumentera. Tack Britt för det.
Det är många roliga uttryck som kommer från den dagen bla "jag vet inte, fråga moster" Då hade Sofie varit sakletare och hittat en ficklampa och det var svaret som morfar fick när han frågade sin dotterdotter vart hon hittat den.
Efter några år när flickorna vuxit till 9 och 13 års ålder träffade jag Bosse. Då kom Bönhamn och havet och skärgården in i bilden. Flickorna fick 2 halvsyskon i Johan och Kattis och sommrarna tog en annan vändning för dem. Den blev större på nåt vis. Visst fortsatte vi att åka till Holmträsk men de stora ledigheterna tillbringade vi ju i huset i Bönhamn. Sara och Kattis som var jämnåriga och gick under namnet "systrarna gasell" hade mycket roligt tillsammans. Det var gummibåtar som de rodde ut till navarn med(en ö) picknickar upp till mjösjön (insjö där de badade) picknicken innehöll allt som oftast konservburkar med mandarinklyftor, det var det godaste dom visste. kojor uppe på berget ovanför huset och promenader efter blåprickarna. Och naturligtvis många hyss bakom deras draperi i deras våningssäng.
Sofie som var äldre och mognare tyckte på den tiden inte att Bönhamn var något sommarparadis. Hon tillbringade hellre tiden hemma i Domsjö om hon fick och hur många ggr nekar man en tonårig tjej nåt? första året fick hon följa med men andra året fick hon sommarjobb och Sofie har ju alltid varit en tjej som man kan lite på, så hon fick vara hemma, inte alltid men ofta.
Idag har vi också barn i Bönhamn. Linn, Emmelie, Leo och Liam. Det är Bosses brors barnbarn. Bosse och deras fädrar är nästan jämnåriga så ibland känner jag mig som faster Cilla. Jag har aldrig kunnat vara faster på det sättet sån jag njuter faktiskt av att ha dem i närheten. När de busar i sin koja uppe på berget där föregångarna Sara och Kattis redan gjort i ordning, när de vill picknicka uppe i mjösjön eller ute på hällorna. Alla dessa barn som finns omkring oss de förtjänar banne mig en underbar barndomssommar som blir deras bästa sommarminne
Glädje och saknad
4:e juli. Det är en speciell dag. Det är min fars födelsedag och det gör naturligtvis att minnet av honom och saknaden känns lite mera. Under en längre tid nu så har saknaden varit större än vanligt, jag skulle så gärna vilja att han visste allt som händer nu, det är 26 dagar kvar till mitt bröllop. Tänk om jag kunde berätta för honom hur lycklig jag är. Många ggr så händer det ju att jag pratar med pappa för det känns ju som om han finns där och speciellt ute i naturen, för naturen, skog och mark var hans stora intresse.
Grattis älskade pappa, jag saknar dig så mycket.
Befinner mig i Sthlm ju nu hos Sara. Det är mulet och 16 grader ute. Ska väl försöka pallra mig upp ur sängen och se hur jag ska fördriva dagen. Sara har åkt för att jobba och göra några stockholmare fina i håret . Har haft några fina dagar i Göteborg innan tillsammans med Bosse. Där har det varit varmt, kanske inte så soligt men det spelar ju ingen roll så länge det inte hällregnar.
Det har blivit mycket god mat, lite kasino och mycket promenader. Gillar stan och det kommer nog att bli en del Göteborg under hösten. I morgon åker jag hem för att ha en sista dag ledig hemma det är skönt tycker jag att få landa lite hemma först innan det är dax för jobb igen.
I det stora hela är väl det vad som hänt den sista veckan. Veckan innan det var det ju midsommar då fick vi glädjen att ha hela barnaskaran hemma förutom Kattis. Det var längesen och det var mycket skratt och glädje
Nu ska jag pallra mig ur sängen och börja dagen här i sthlm
En jämförelse
Ibland blir det ingen blogg på flera veckor och ibland som nu blir det 2 på en kväll. Borde egentligen fixa mina naglar eller vara ute och göra nåt vettigt men ingendera har jag lust med. Var faktiskt ut en stund men här blåser det otroligt nog ingenting i kväll och det gör att myggen kommer fram, sån där mygg som vi kallar för "svemya" den syns inte men den känns. Var ute en liten stund men insåg att det här är inte kul så jag tog lite foton och gick in igen.
Förr skrev jag en massa och visade bilder av både det ena och det andra. Nu var det längesen och det har hänt en massa här och enklaste sättet är väl att visa er.
Förra året sådde vi gräs, många skrattade och sa att det har man väl försökt här uppe förr. Det är ju så att vi bor på sten, om vi fick 50 öre för ett kg skulle vi va hur rika som helst.
Så här såg det ut våren 2007 när vi flyttade ut till Bönhamn, vi grävde bort mycket sten för att kunna få en normal tomt.
I dag ser det ut så här och jag känner mig faktiskt ganska stolt måste jag säga.
Ha! Vi har en gräsmatta!!
Och bakom huset kommer det en till gräsmatta.
Förr sluttade det ner här och ingenting gick att ha här, men med både Bosses och min tjurighet har vi med hjälp av jord och sten byggt upp en stabil grund och fått det rakt och fint.
Allting tar ju tid men vi fortsätter vårt jobb med renoveringar. På sommarn ute och på vintern inne. Jag vet att många tycker att det är dax att brädfodra och måla ute men så länge inte alla fönster och dörrar är bytta som vi vill och vår veranda byggd så struntar vi i det, folk får tycka vad de vill.
Förr skrev jag en massa och visade bilder av både det ena och det andra. Nu var det längesen och det har hänt en massa här och enklaste sättet är väl att visa er.
Förra året sådde vi gräs, många skrattade och sa att det har man väl försökt här uppe förr. Det är ju så att vi bor på sten, om vi fick 50 öre för ett kg skulle vi va hur rika som helst.
Så här såg det ut våren 2007 när vi flyttade ut till Bönhamn, vi grävde bort mycket sten för att kunna få en normal tomt.
I dag ser det ut så här och jag känner mig faktiskt ganska stolt måste jag säga.
Ha! Vi har en gräsmatta!!
Och bakom huset kommer det en till gräsmatta.
Förr sluttade det ner här och ingenting gick att ha här, men med både Bosses och min tjurighet har vi med hjälp av jord och sten byggt upp en stabil grund och fått det rakt och fint.
Allting tar ju tid men vi fortsätter vårt jobb med renoveringar. På sommarn ute och på vintern inne. Jag vet att många tycker att det är dax att brädfodra och måla ute men så länge inte alla fönster och dörrar är bytta som vi vill och vår veranda byggd så struntar vi i det, folk får tycka vad de vill.
Bönhamn
I går kväll gick vi ner till grundhällan för att grilla. Det såg så otroligt härligt ut hemifrån men när vi väl var på plats var det blåsigt och kallt . Men som alltid blir ju maten så mycket godare att äta där än hemma.
Längst ut finns det en jätte stor sten dit jag brukar gå på sommaren för att sola och bada. Nu har länsstyrelsen gjort ett typ av kultur konstverk där. En tidstrapp, den ska visa hur vatten sjunker undan år från år. En mycket bra badtrappa tycker jag, så mycket lättare att ta sig upp när man badat
Fortfarande när jag går omkring därute så häpnar jag av hur mäktigt havet är, kraften i vågorna.
Och jag känner en otrolig tacksamhet över att jag får bo i en sån vacker by som Bönhamn är
Längst upp till vänster är det 2 vita hus, det till höger är vårat hus. Där händer det fortfarande en massa. Vi renoverar för fullt och det tar tid, men det får ta tid vi tänker inte renovera sönder vårt förhållande vilket händer många par som håller på.
I sommar ska vi bygga en veranda, ett sätt att få en lite större hall. Gräsmattan som vi sådde förra året tar sig och vi som tidigare bara hade sten på tomten har helt plötsligt en stor härlig gräsmatta både på framsidan huset och baksidan. Det händer något varje år.
Och det påminner mig om att jag inte har tid att sitta här och skriva, jag måste ut och ta hand om min trädgård som även den växer varje år.
Längst ut finns det en jätte stor sten dit jag brukar gå på sommaren för att sola och bada. Nu har länsstyrelsen gjort ett typ av kultur konstverk där. En tidstrapp, den ska visa hur vatten sjunker undan år från år. En mycket bra badtrappa tycker jag, så mycket lättare att ta sig upp när man badat
Fortfarande när jag går omkring därute så häpnar jag av hur mäktigt havet är, kraften i vågorna.
Och jag känner en otrolig tacksamhet över att jag får bo i en sån vacker by som Bönhamn är
Längst upp till vänster är det 2 vita hus, det till höger är vårat hus. Där händer det fortfarande en massa. Vi renoverar för fullt och det tar tid, men det får ta tid vi tänker inte renovera sönder vårt förhållande vilket händer många par som håller på.
I sommar ska vi bygga en veranda, ett sätt att få en lite större hall. Gräsmattan som vi sådde förra året tar sig och vi som tidigare bara hade sten på tomten har helt plötsligt en stor härlig gräsmatta både på framsidan huset och baksidan. Det händer något varje år.
Och det påminner mig om att jag inte har tid att sitta här och skriva, jag måste ut och ta hand om min trädgård som även den växer varje år.
Längtan
Tiden går och går och kommer aldrig tillbaka. Det gäller att ta vara på varenda minut. Sen finns det ju olika sätt att ta tillvara dessa minuter.
Idag på min lediga dag försöker jag att vara effektiv fast ledig. Nu har jag storstädat hela huset, det är fullkomligt blåst. Sara är allergisk och jag vill ju inte att det blir jobbigt för henne att vara hemma, jag har ju faktiskt 2 katter. Ett rum uppe försöker vi alltid hålla stängt för katterna så att det för henne ska finnas någon frizon men det är inte lätt. Nu på sommaren är de aldrig inne så då går det ju lite lättare.
I kväll åker hon med nattbussen upp till Övik för att börja sin semester med sina kompisar som hon inte träffat sedan i januari och på tisdag kommer hon äntligen hem. Jag gråter av lycka bara jag säger att hon kommer hem. Lite fjantigt kan tyckas men ända sedan Sara var 2 år har jag varit ensam med barnen. Jag har blivit deras trygghet och vi har aldrig varit ifrån varandra mer än ca 2 veckor. Det är otroligt nyttigt för både mig och henne men slitsamt. Nu har jag lovat mig själv att det får aldrig gå så här länge mellan ggr igen, vi sågs som hastigast i april.
Men nu kommer hon snart och jag gråter av lycka, och jag tror det är ganska ömsesidigt.
Nu ska jag försöka ta mig ut i det vackra vädret. Om jag hinner göra en massa nu betyder ju det att det finns mindre att göra nästa helg när både Sofie och Sara är hemma och då kan vi ju bara umgås o ha det bra, det är ju en del innan bröllopet också att göra.
Ha en mycket bra dag allihopa i det ljuvliga vädret
Idag på min lediga dag försöker jag att vara effektiv fast ledig. Nu har jag storstädat hela huset, det är fullkomligt blåst. Sara är allergisk och jag vill ju inte att det blir jobbigt för henne att vara hemma, jag har ju faktiskt 2 katter. Ett rum uppe försöker vi alltid hålla stängt för katterna så att det för henne ska finnas någon frizon men det är inte lätt. Nu på sommaren är de aldrig inne så då går det ju lite lättare.
I kväll åker hon med nattbussen upp till Övik för att börja sin semester med sina kompisar som hon inte träffat sedan i januari och på tisdag kommer hon äntligen hem. Jag gråter av lycka bara jag säger att hon kommer hem. Lite fjantigt kan tyckas men ända sedan Sara var 2 år har jag varit ensam med barnen. Jag har blivit deras trygghet och vi har aldrig varit ifrån varandra mer än ca 2 veckor. Det är otroligt nyttigt för både mig och henne men slitsamt. Nu har jag lovat mig själv att det får aldrig gå så här länge mellan ggr igen, vi sågs som hastigast i april.
Men nu kommer hon snart och jag gråter av lycka, och jag tror det är ganska ömsesidigt.
Nu ska jag försöka ta mig ut i det vackra vädret. Om jag hinner göra en massa nu betyder ju det att det finns mindre att göra nästa helg när både Sofie och Sara är hemma och då kan vi ju bara umgås o ha det bra, det är ju en del innan bröllopet också att göra.
Ha en mycket bra dag allihopa i det ljuvliga vädret
Gå en mil i mina skor
I Joh. 8:7 står att läsa: "Den som själv är utan skuld kastar första stenen". Tänkvärda ord som många skulle fundera kring innan alla grodor hoppar ut.
Tänk va lätt det är att gå omkring och dömma andra utan att tänka på hur man själv agerar och vad man själv säger. Ett motto som jag försöker leva efter är att hur jag vill andra ska behandla mig så måste jag vara mot andra.
Vill jag ha glädje och omtanke måste ju jag själv också ge glädje och omtanke, vill jag inte att folk ska snacka skit, så ser jag ju till att inte jag också går och snackar skit. Man måste alltid börja med sig själv.
Att vara ett gott föredöme.
Tänk om alla kunde ta fasta på detta, så mycket trevligare det skulle vara runt omkring då.
Ingen vet väl egentligen så mycket om någon annan att man kan ha en åsikt om hur den andre ska vara och göra. Vi vet inte allt om varandra och det är nåt som vi måste acceptera
Skulle egentligen plocka över Elvis från youtube och låtit honom själv sjunga, men av någon anledning gick inte det. Googles översättning är ju inte heller den bästa. Men jag tror ni förstår vad jag menar? Vi måste faktiskt börja fundera över hur vi beter oss och hur vi behandlar våra nära, kära och arbetskollegor och många många andra
Tänk va lätt det är att gå omkring och dömma andra utan att tänka på hur man själv agerar och vad man själv säger. Ett motto som jag försöker leva efter är att hur jag vill andra ska behandla mig så måste jag vara mot andra.
Vill jag ha glädje och omtanke måste ju jag själv också ge glädje och omtanke, vill jag inte att folk ska snacka skit, så ser jag ju till att inte jag också går och snackar skit. Man måste alltid börja med sig själv.
Att vara ett gott föredöme.
Tänk om alla kunde ta fasta på detta, så mycket trevligare det skulle vara runt omkring då.
Ingen vet väl egentligen så mycket om någon annan att man kan ha en åsikt om hur den andre ska vara och göra. Vi vet inte allt om varandra och det är nåt som vi måste acceptera
Skulle egentligen plocka över Elvis från youtube och låtit honom själv sjunga, men av någon anledning gick inte det. Googles översättning är ju inte heller den bästa. Men jag tror ni förstår vad jag menar? Vi måste faktiskt börja fundera över hur vi beter oss och hur vi behandlar våra nära, kära och arbetskollegor och många många andra
Om jag kunde vara du och du kan vara mig för bara en timme Om vi kunde hitta ett sätt att komma in varandras sinne Om du kunde se mig genom dina ögon i stället för ditt ego Jag tror att du skulle bli förvånad att se att du hade blivit blind. Gå en mil i mina skor, gå en mil i mina skor Och innan du missbrukar, kritisera och anklaga Gå en mil i mina skor. Hela din värld du ser omkring dig är bara en reflektion Och lagen i gemensamma säger att du skörda precis vad man sår Så om du inte har levt ett liv i total perfektion Det är bäst att vara försiktig med varje sten som du slänger. Gå en mil i mina skor, gå en mil i mina skor Och innan du missbrukar, kritisera och anklaga Gå en mil i mina skor. Och ändå har vi tillbringa dagen kasta sten på varandra För jag tror inte eller bära mitt hår på samma sätt som du gör Jo jag kan vara vanliga människor, men jag är din bror Och när du slår ut och försöka göra mig illa sin a-hurtin "dig.
Lessen
I dag är en sån dag, en dag då jag tycker lite synd om mig själv. Det blir ju alltid lite ensamt efter helgen, de som tillbringat tid i byn i sina sommarstugor åker hem för att jobba, Bosse åker o jobbar och jag stannar kvar för att jobba. Jag borde ju vara van nu, men det blir jag nog aldrig.
Nu har jag målat och gjort mitt arbetsrum klart så nu är det bara att sätta sig och göra det som faller på. Där kan jag sy, stryka och även jobba om jag någon gång känner för att göra det administrativa hemma, det är skönt.
Läste en sak på facebook som jag tyckte var så bra,
När folk sårar dig om och om igen, så skall du tänka på dom som sandpapper! De kanske river ditt hjärta och skadar dig lite, men till slut har du blivit polerad och len, och de har blivit värdelösa.
Bra va?
Sårad kan man ju bli på många sätt. Baktalande människor, människor...som låtsas, som inför andra låtsas vara nåt som de inte är och sedan så fort man vänder ryggen till hugger en i ryggen.
Riktig vänskap är för mig ett givande och ett tagande.
Ibland kan man känna att man ger och ger så ens egen energi blir helt förbrukad. Då är det inte äkta vänskap. Det är en sak att finnas där för de som har det svårt, men jag har svårt att se att man har det så svårt att man inte kan visa tillbaka att man uppskattar det man får, utan istället kräver mer och mer utan att tillföra vänskapen nåt själv.
Man vill ha och vill ha, man får det man vill ha men är inte nöjd iallafall. Detta är en tanke hos mig i kväll, varför den dök upp vet jag inte, men det skadar ju aldrig att tänka till ibland.
Som du vill att andra ska vara mot dig, så ska du vara mot andra
Nu har jag målat och gjort mitt arbetsrum klart så nu är det bara att sätta sig och göra det som faller på. Där kan jag sy, stryka och även jobba om jag någon gång känner för att göra det administrativa hemma, det är skönt.
Läste en sak på facebook som jag tyckte var så bra,
När folk sårar dig om och om igen, så skall du tänka på dom som sandpapper! De kanske river ditt hjärta och skadar dig lite, men till slut har du blivit polerad och len, och de har blivit värdelösa.
Bra va?
Sårad kan man ju bli på många sätt. Baktalande människor, människor...som låtsas, som inför andra låtsas vara nåt som de inte är och sedan så fort man vänder ryggen till hugger en i ryggen.
Riktig vänskap är för mig ett givande och ett tagande.
Ibland kan man känna att man ger och ger så ens egen energi blir helt förbrukad. Då är det inte äkta vänskap. Det är en sak att finnas där för de som har det svårt, men jag har svårt att se att man har det så svårt att man inte kan visa tillbaka att man uppskattar det man får, utan istället kräver mer och mer utan att tillföra vänskapen nåt själv.
Man vill ha och vill ha, man får det man vill ha men är inte nöjd iallafall. Detta är en tanke hos mig i kväll, varför den dök upp vet jag inte, men det skadar ju aldrig att tänka till ibland.
Som du vill att andra ska vara mot dig, så ska du vara mot andra
Brott
Vilken otroligt turbolent vecka det har varit hittills.
På lördag morgon fick jag reda på av min biträdande att det varit inbrott på jobbet. 2 kassaskåp var uppbrutna och förstörda och de kontanter vi hade där borta. Olustigt är inte rätt ord, det kändes snarare fruktansvärt fult.
Jag ställde mig frågan hur någon kan göra inbrott hos en biståndsorganisation och kände bara att svaret kan ju här bara bli fel. För vad gör många höga chefer inom just bistånd många ggr, vi har väl alla läst om det i tidningarna.
Grejen är väl bara att detta var på en lägre nivå.
Men jag blir arg. För det kändes som om den som varit inne hos oss visste precis vart han skulle gå (jag skriver han, för jag är rätt säker på att det är en han pga den styrka som han måste äga) Jag tror det är ett insider jobb, personen har antingen varit hos oss eller så har inbrottsmakaren blivit tipsad av någon som varit hos oss. I vilket fall som helst så är det så fult, att stjäla från oss, som vill försöka göra världen bättre.
Nåväl klockan tickar vidare och det är så det är, bara lägga det bakom sig och gå vidare.
I dag har vi hämtat bohag i Bönhamn på 2 ställen och tyvärr har jag nog lyckats igen...Min rygg gör ont, tänk att jag aldrig lär mig. Egentligen så tror jag nog inte att det beror på hämtningarna för jobbet utan det kanske istället beror på vad jag gjorde efteråt.
Jag donade ute på gården. Det är grovsopor om nån vecka och då måste man ju passa på att försöka bli kvitt allt skräp som någon bär hem till oss varje år. Tänk om jag bara kunde komma på vem denne någon är. Det blir en stor hög i år.
Rabatterna måste ju också få sitt. Tyvärr har vi också som så många andra haft sork här i massor och de har lyckats förstöra både mina jordgubbsplantor och mina fina klängrosor som jag fick av Sofie för många många år sedan. Rosbuskarna ser helt förstörda ut, det kommer lite längst ner på dem men det lutar åt att jag antingen får gräva bort dem eller klippa ner dom helt och då även flytta på dem men ingenting av det känns speciellt kul. Som tur är har äppelträdet som jag fick av pappa och mamma på min 40 års dag klarat sig
Frågan är vad jag kan hitta på som växer fort till min portal där rosorna hittills vuxit. Jag vill ju att det ska vara fint här i sommar och portalen tycker jag är jätte fin. Kom gärna med förslag på vad jag kan hitta på.
Jag hoppas att dessa äckliga sorkar försvunnit nu, annars måste jag nog ta o läxa upp Smulan, hon har ju inte alls skött sitt jobb tycker jag
På lördag morgon fick jag reda på av min biträdande att det varit inbrott på jobbet. 2 kassaskåp var uppbrutna och förstörda och de kontanter vi hade där borta. Olustigt är inte rätt ord, det kändes snarare fruktansvärt fult.
Jag ställde mig frågan hur någon kan göra inbrott hos en biståndsorganisation och kände bara att svaret kan ju här bara bli fel. För vad gör många höga chefer inom just bistånd många ggr, vi har väl alla läst om det i tidningarna.
Grejen är väl bara att detta var på en lägre nivå.
Men jag blir arg. För det kändes som om den som varit inne hos oss visste precis vart han skulle gå (jag skriver han, för jag är rätt säker på att det är en han pga den styrka som han måste äga) Jag tror det är ett insider jobb, personen har antingen varit hos oss eller så har inbrottsmakaren blivit tipsad av någon som varit hos oss. I vilket fall som helst så är det så fult, att stjäla från oss, som vill försöka göra världen bättre.
Nåväl klockan tickar vidare och det är så det är, bara lägga det bakom sig och gå vidare.
I dag har vi hämtat bohag i Bönhamn på 2 ställen och tyvärr har jag nog lyckats igen...Min rygg gör ont, tänk att jag aldrig lär mig. Egentligen så tror jag nog inte att det beror på hämtningarna för jobbet utan det kanske istället beror på vad jag gjorde efteråt.
Jag donade ute på gården. Det är grovsopor om nån vecka och då måste man ju passa på att försöka bli kvitt allt skräp som någon bär hem till oss varje år. Tänk om jag bara kunde komma på vem denne någon är. Det blir en stor hög i år.
Rabatterna måste ju också få sitt. Tyvärr har vi också som så många andra haft sork här i massor och de har lyckats förstöra både mina jordgubbsplantor och mina fina klängrosor som jag fick av Sofie för många många år sedan. Rosbuskarna ser helt förstörda ut, det kommer lite längst ner på dem men det lutar åt att jag antingen får gräva bort dem eller klippa ner dom helt och då även flytta på dem men ingenting av det känns speciellt kul. Som tur är har äppelträdet som jag fick av pappa och mamma på min 40 års dag klarat sig
Frågan är vad jag kan hitta på som växer fort till min portal där rosorna hittills vuxit. Jag vill ju att det ska vara fint här i sommar och portalen tycker jag är jätte fin. Kom gärna med förslag på vad jag kan hitta på.
Jag hoppas att dessa äckliga sorkar försvunnit nu, annars måste jag nog ta o läxa upp Smulan, hon har ju inte alls skött sitt jobb tycker jag
Brott
Vilken otroligt turbolent vecka det har varit hittills.
På lördag morgon fick jag reda på av min biträdande att det varit inbrott på jobbet. 2 kassaskåp var uppbrutna och förstörda och de kontanter vi hade där borta. Olustigt är inte rätt ord, det kändes snarare fruktansvärt fult.
Jag ställde mig frågan hur någon kan göra inbrott hos en biståndsorganisation och kände bara att svaret kan ju här bara bli fel. För vad gör många höga chefer inom just bistånd många ggr, vi har väl alla läst om det i tidningarna.
Grejen är väl bara att detta var på en lägre nivå.
Men jag blir arg. För det kändes som om den som varit inne hos oss visste precis vart han skulle gå (jag skriver han, för jag är rätt säker på att det är en han pga den styrka som han måste äga) Jag tror det är ett insider jobb, personen har antingen varit hos oss eller så har inbrottsmakaren blivit tipsad av någon som varit hos oss. I vilket fall som helst så är det så fult, att stjäla från oss, som vill försöka göra världen bättre.
Nåväl klockan tickar vidare och det är så det är, bara lägga det bakom sig och gå vidare.
I dag har vi hämtat bohag i Bönhamn på 2 ställen och tyvärr har jag nog lyckats igen...Min rygg gör ont, tänk att jag aldrig lär mig. Egentligen så tror jag nog inte att det beror på hämtningarna för jobbet utan det kanske istället beror på vad jag gjorde efteråt.
Jag donade ute på gården. Det är grovsopor om nån vecka och då måste man ju passa på att försöka bli kvitt allt skräp som någon bär hem till oss varje år. Tänk om jag bara kunde komma på vem denne någon är. Det blir en stor hög i år.
Rabatterna måste ju också få sitt. Tyvärr har vi också som så många andra haft sork här i massor och de har lyckats förstöra både mina jordgubbsplantor och mina fina klängrosor som jag fick av Sofie för många många år sedan. Rosbuskarna ser helt förstörda ut, det kommer lite längst ner på dem men det lutar åt att jag antingen får gräva bort dem eller klippa ner dom helt och då även flytta på dem men ingenting av det känns speciellt kul. Som tur är har äppelträdet som jag fick av pappa och mamma på min 40 års dag klarat sig
Frågan är vad jag kan hitta på som växer fort till min portal där rosorna hittills vuxit. Jag vill ju att det ska vara fint här i sommar och portalen tycker jag är jätte fin. Kom gärna med förslag på vad jag kan hitta på.
Jag hoppas att dessa äckliga sorkar försvunnit nu, annars måste jag nog ta o läxa upp Smulan, hon har ju inte alls skött sitt jobb tycker jag
På lördag morgon fick jag reda på av min biträdande att det varit inbrott på jobbet. 2 kassaskåp var uppbrutna och förstörda och de kontanter vi hade där borta. Olustigt är inte rätt ord, det kändes snarare fruktansvärt fult.
Jag ställde mig frågan hur någon kan göra inbrott hos en biståndsorganisation och kände bara att svaret kan ju här bara bli fel. För vad gör många höga chefer inom just bistånd många ggr, vi har väl alla läst om det i tidningarna.
Grejen är väl bara att detta var på en lägre nivå.
Men jag blir arg. För det kändes som om den som varit inne hos oss visste precis vart han skulle gå (jag skriver han, för jag är rätt säker på att det är en han pga den styrka som han måste äga) Jag tror det är ett insider jobb, personen har antingen varit hos oss eller så har inbrottsmakaren blivit tipsad av någon som varit hos oss. I vilket fall som helst så är det så fult, att stjäla från oss, som vill försöka göra världen bättre.
Nåväl klockan tickar vidare och det är så det är, bara lägga det bakom sig och gå vidare.
I dag har vi hämtat bohag i Bönhamn på 2 ställen och tyvärr har jag nog lyckats igen...Min rygg gör ont, tänk att jag aldrig lär mig. Egentligen så tror jag nog inte att det beror på hämtningarna för jobbet utan det kanske istället beror på vad jag gjorde efteråt.
Jag donade ute på gården. Det är grovsopor om nån vecka och då måste man ju passa på att försöka bli kvitt allt skräp som någon bär hem till oss varje år. Tänk om jag bara kunde komma på vem denne någon är. Det blir en stor hög i år.
Rabatterna måste ju också få sitt. Tyvärr har vi också som så många andra haft sork här i massor och de har lyckats förstöra både mina jordgubbsplantor och mina fina klängrosor som jag fick av Sofie för många många år sedan. Rosbuskarna ser helt förstörda ut, det kommer lite längst ner på dem men det lutar åt att jag antingen får gräva bort dem eller klippa ner dom helt och då även flytta på dem men ingenting av det känns speciellt kul. Som tur är har äppelträdet som jag fick av pappa och mamma på min 40 års dag klarat sig
Frågan är vad jag kan hitta på som växer fort till min portal där rosorna hittills vuxit. Jag vill ju att det ska vara fint här i sommar och portalen tycker jag är jätte fin. Kom gärna med förslag på vad jag kan hitta på.
Jag hoppas att dessa äckliga sorkar försvunnit nu, annars måste jag nog ta o läxa upp Smulan, hon har ju inte alls skött sitt jobb tycker jag
En resa
Jag är inte bra på det här med blogg, det kan bara konstateras.
Men idag har jag i allafall gjort nåt som jag känner att jag vill dela. Har berättat att jag blivit alltmer känslosam, får alltmera lätt till tårarna. Och idag har varit en sån dag. Åkte i morse upp mot Åsele för att tillbringa dagen med mamma.
Körde från Bönhamn upp till Övik och vidare in mot landet. Passerade Bredbyn och tänkte att det är otroligt vilken skillnad det är innåt landet och här ute vid havet, vi har så mycket grönare.
Kom till Hälla
och minns hur vi ungdommar i byn Holmträsk ibland kunde ta cykeln och cykla de 2 milen hit för att köpa godis...va?? Då var man godissugen, eller...
Macken står kvar som ett monument över svunna tider.
Kom så till Åsele efter ca 2, 5 timme
Och kom ihåg all tid man spenderat här på det ena eller det andra sättet...Men likväl så ser allt likadant ut efter alla år som gått.
Det var vårfest på filadelfia och dit ville mamma gärna. Så vi gick dit. Vårfest det betyder att det är avslutning på barngrupper som tillbringat nån kväll i veckan under terminen där. I dag spelade de upp en musikal "Herren är min herde". Där jag satt och tittade på detta gick mina tankar tillbaka i tiden till 70-talet när jag var med i dessa avslutningar.
vi var ungefär lika många som dagens ungar i kyrkan, oh tänk, de har hela livet framför sig på gott och ont. Jag skulle inte vilja byta med dem. Ungar, så sorglösa och så glada över att det var vår. De sjöng och spelade och gjorde allt så fint, var så duktiga och där satt jag och tänkte på tider som gått.
Tryggare kan ingen vara, och naturligtvis kom mina tårar. Tänkte på hur pappa och mamma engagerat sig i denna församling, vilken tid de lagt ner. Nu är pappa borta och mamma bor på ett hem i det lilla samhället och är ensam. Så tacksam för de ggr någon har tid att komma, tid att kanske hämta så hon får följa med till kyrkan som betyder så mycket. Är det verkligen så det ska vara när man blir gammal? Att när man inte längre kan gå själv till det som betyder så mycket då får man vara tacksam för de ggr någon har tid. Det grämer mig att jag inte bor närmare och kan följa henne oftare.
Efteråt tog vi en promenad genom Åseles gator och jag kom ihåg en tjej på 14-15 år som mycket hellre gick runt på gatorna och tittade på killar och bilar, än satt på gudstjänsterna på söndagar. Tänk om jag visste då vad jag vet idag..
När det närmade sig middag för mamma tog jag adjö och vänden nosen söderut. Tvekade lite i Hälla och undrade om jag skulle köra samma väg eller inte. Jag valde inte, och körde över Sollefteå. Naturen är så vacker den vägen. Ca 1 mil efter Sollefteå händer nåt, bilen låter så konstig och färskt i minnet har jag ju förra veckan när jag höll på tappa hjulet på väg till sundsvall, så jag stannar och upptäcker en punktering *suck*
Fram med grejjerna och efter några försök att få upp bultarna ger jag upp. Min älskling har dragit åt allt vad han kan så jag inte ska tappa några hjul....Inga bilar...jo efter en stund kommer ett gäng bilar, jag vinkar och visar att jag behöver hjälp, inte en enda stannar. Tji fick alla som tror att en ensam tjej ALLTID får hjälp, så är det inte. Som tur är bor en kille vi känner där och efter lite kontakter fram o tillbaka, (man ska ju ha tele nr o det har man ju inte) kommer han körande till undsättning. Så med ett sånt där reservhjul rullar jag vidare i 70 km i timmen. Jag är inte van att köra 70 km i timmen......!!!!!!!
Resan hem tog en timme längre plus att den där andra vägen var längre, så den kommer jag aldrig köra mera. Nåja, väl hemma så går luften ur mig som vanligt och alla intrycken kommer tillbaka.
Lilla, lilla mamma så glad att få besök och jag tänker på den där visan "jaså säger du det, du kan inte komma från. Du tog fel på vilken dag det var. Nej det gör ingenting om det är nåt bara ring för jag finns ju här var dag"
Man borde göra som jag gjorde idag lite oftare. Ta sig tid, visst det är långt, men va skönt det är både för henne och för mig. Hon fick sällskap några timmar och den glädje hon visar över det lever jag länge på
Men idag har jag i allafall gjort nåt som jag känner att jag vill dela. Har berättat att jag blivit alltmer känslosam, får alltmera lätt till tårarna. Och idag har varit en sån dag. Åkte i morse upp mot Åsele för att tillbringa dagen med mamma.
Körde från Bönhamn upp till Övik och vidare in mot landet. Passerade Bredbyn och tänkte att det är otroligt vilken skillnad det är innåt landet och här ute vid havet, vi har så mycket grönare.
Kom till Hälla
och minns hur vi ungdommar i byn Holmträsk ibland kunde ta cykeln och cykla de 2 milen hit för att köpa godis...va?? Då var man godissugen, eller...
Macken står kvar som ett monument över svunna tider.
Kom så till Åsele efter ca 2, 5 timme
Och kom ihåg all tid man spenderat här på det ena eller det andra sättet...Men likväl så ser allt likadant ut efter alla år som gått.
Det var vårfest på filadelfia och dit ville mamma gärna. Så vi gick dit. Vårfest det betyder att det är avslutning på barngrupper som tillbringat nån kväll i veckan under terminen där. I dag spelade de upp en musikal "Herren är min herde". Där jag satt och tittade på detta gick mina tankar tillbaka i tiden till 70-talet när jag var med i dessa avslutningar.
vi var ungefär lika många som dagens ungar i kyrkan, oh tänk, de har hela livet framför sig på gott och ont. Jag skulle inte vilja byta med dem. Ungar, så sorglösa och så glada över att det var vår. De sjöng och spelade och gjorde allt så fint, var så duktiga och där satt jag och tänkte på tider som gått.
Tryggare kan ingen vara, och naturligtvis kom mina tårar. Tänkte på hur pappa och mamma engagerat sig i denna församling, vilken tid de lagt ner. Nu är pappa borta och mamma bor på ett hem i det lilla samhället och är ensam. Så tacksam för de ggr någon har tid att komma, tid att kanske hämta så hon får följa med till kyrkan som betyder så mycket. Är det verkligen så det ska vara när man blir gammal? Att när man inte längre kan gå själv till det som betyder så mycket då får man vara tacksam för de ggr någon har tid. Det grämer mig att jag inte bor närmare och kan följa henne oftare.
Efteråt tog vi en promenad genom Åseles gator och jag kom ihåg en tjej på 14-15 år som mycket hellre gick runt på gatorna och tittade på killar och bilar, än satt på gudstjänsterna på söndagar. Tänk om jag visste då vad jag vet idag..
När det närmade sig middag för mamma tog jag adjö och vänden nosen söderut. Tvekade lite i Hälla och undrade om jag skulle köra samma väg eller inte. Jag valde inte, och körde över Sollefteå. Naturen är så vacker den vägen. Ca 1 mil efter Sollefteå händer nåt, bilen låter så konstig och färskt i minnet har jag ju förra veckan när jag höll på tappa hjulet på väg till sundsvall, så jag stannar och upptäcker en punktering *suck*
Fram med grejjerna och efter några försök att få upp bultarna ger jag upp. Min älskling har dragit åt allt vad han kan så jag inte ska tappa några hjul....Inga bilar...jo efter en stund kommer ett gäng bilar, jag vinkar och visar att jag behöver hjälp, inte en enda stannar. Tji fick alla som tror att en ensam tjej ALLTID får hjälp, så är det inte. Som tur är bor en kille vi känner där och efter lite kontakter fram o tillbaka, (man ska ju ha tele nr o det har man ju inte) kommer han körande till undsättning. Så med ett sånt där reservhjul rullar jag vidare i 70 km i timmen. Jag är inte van att köra 70 km i timmen......!!!!!!!
Resan hem tog en timme längre plus att den där andra vägen var längre, så den kommer jag aldrig köra mera. Nåja, väl hemma så går luften ur mig som vanligt och alla intrycken kommer tillbaka.
Lilla, lilla mamma så glad att få besök och jag tänker på den där visan "jaså säger du det, du kan inte komma från. Du tog fel på vilken dag det var. Nej det gör ingenting om det är nåt bara ring för jag finns ju här var dag"
Man borde göra som jag gjorde idag lite oftare. Ta sig tid, visst det är långt, men va skönt det är både för henne och för mig. Hon fick sällskap några timmar och den glädje hon visar över det lever jag länge på
Tänkvärt
Tänkvärda ord
Tänkvärda ord
Nedvärdera inte ditt eget värde genom att jämföra dig själv med andra.
Det är på grund av att vi alla är olika som var och en av oss är så speciell.
Sätt inte dina mål efter vad andra människor tycker är viktigt.
Bara du vet vad som är bäst för dig.
Ta inte för givet de saker som du har närmast hjärtat.
Kläng dig fast vid dem, så som du håller dig fast till själva livet,
för utan dem är livet meningslöst.
Låt inte ditt liv glida genom dina fingrar
genom att leva i det förgångna eller för framtiden.
Genom att leva ditt liv en dag i taget kommer du att leva alla dagar i ditt liv.
Ge inte upp när du fortfarande har någonting att ge.
Ingenting är över förrän det ögonblick du slutar att försöka.
Var inte rädd för att medge att du är allt annat än perfekt.
Det är den bräckliga tråd som binder oss alla samman.
Var inte rädd för att ta risker.
Det är genom att ta chanser som vi lär oss att vara modiga.
Stäng inte ute kärleken från ditt liv genom att säga att den är omöjlig att finna.
Det snabbaste sättet att få kärlek är att ge kärlek,
det snabbaste sättet att förlora kärlek är att hålla fast vid den för hårt
och det bästa sättet att behålla kärlek är att ge den vingar.
Avfärda inte dina drömmar.
Att vara utan drömmar är att vara utan hopp,
att vara utan hopp är att vara utan ett syfte med livet.
Spring inte genom livet så fort att du glömmer inte bara var du har varit,
utan vart du är på väg.
Livet är inte bara ett lopp,
utan en resa som du ska smaka på varje steg längs vägen.
- NANCYE SIMS -
80 talet
Sitter och tittar på skavland och blir så smått nostalgisk. Aha som var väldigt stora på 80 talet och Cat Stevens, underbar musik. Och det var underbar musik på 80 talet. Det var mycket bra saker på 80 talet, men å andra sidan har ju vi människor förmågan att komma ihåg bara det fina, det jobbiga glömmer vi 
gärna o det är väl tur.
Så här såg jag ut i början på det ljuva 80-talet....Som ni ser glad och fylld med skoj..
Tänk vilket liv man levde, så bekymmersfritt. Man tog en dag i taget utan att reflektera över konsekvenserna. Men det kanske är så när man är ung och lycklig. Tänk om jag hade vetat när jag var 20 vad jag vet idag när jag är 40+!
Då drömde jag om en karriär, resor och partyn.
Då levde man bara för dagen, morgon dagen var ett annat bekymmer.
Tänk om jag gjort si , om jag gjort så...Jag blev erbjuden att köpa lägenhet i Sthlm då 1986, men avstod. Jag hade ju lägenhet visserligen i andra hand, men so what.
Jag blev erbjuden att köpa aktier billigt när Pripps skulle göra en fusion, Nä men inte behövde jag några aktier...Idiot vill jag bara vråla idag, men så är det väl tänk om ....
Det är väl misstag man gör när man är ung, man tänker inte på framtiden, den är liksom så långt borta just där.
Någon sa: "Livet är inte målet, livet är vägen, tiden måste få vara där, seg, ryckig och allt för kort.
Men om jag inte hade varit den där unga, ansvarslösa, nyfikna tjejen jag var då, hade ju jag inte varit den jag är idag.
Det är ju som farbror Barbro säger, "Det finns inga genvägar"
Vi måste gå igenom det vi ska igenom. Alla svårigheter, allt jobbiga det är det som formar oss i unga år och gör oss till de människor vi blir som vuxna.
Jag vet att många i min ålder skämtar om sin ålder och tycker "att jag jag är minsann bara 27" visst kan man väl skämta om det, men jag har aldrig haft något behov av det. Varje ålder har sin charm brukar jag säga. Jag är stolt över varje rynka jag får för det visar att jag levt! Jag är stolt över mina 45 år det är de som gett mig lite grace och respekt.
Så med facit i hand! Så ser man väl inte tilbaka. Det finns ingenting man ska ångra, jag levde, jag hade kul och jag lärde mig massor.
Och även om jag inte skulle vilja vara 20 år idag, så nog skulle det vara skoj att få tillbringa en dag på 80-talet igen.
gärna o det är väl tur.Så här såg jag ut i början på det ljuva 80-talet....Som ni ser glad och fylld med skoj..
Tänk vilket liv man levde, så bekymmersfritt. Man tog en dag i taget utan att reflektera över konsekvenserna. Men det kanske är så när man är ung och lycklig. Tänk om jag hade vetat när jag var 20 vad jag vet idag när jag är 40+!
Då drömde jag om en karriär, resor och partyn.
Då levde man bara för dagen, morgon dagen var ett annat bekymmer.
Tänk om jag gjort si , om jag gjort så...Jag blev erbjuden att köpa lägenhet i Sthlm då 1986, men avstod. Jag hade ju lägenhet visserligen i andra hand, men so what.
Jag blev erbjuden att köpa aktier billigt när Pripps skulle göra en fusion, Nä men inte behövde jag några aktier...Idiot vill jag bara vråla idag, men så är det väl tänk om ....
Det är väl misstag man gör när man är ung, man tänker inte på framtiden, den är liksom så långt borta just där.
Någon sa: "Livet är inte målet, livet är vägen, tiden måste få vara där, seg, ryckig och allt för kort.
Men om jag inte hade varit den där unga, ansvarslösa, nyfikna tjejen jag var då, hade ju jag inte varit den jag är idag.
Det är ju som farbror Barbro säger, "Det finns inga genvägar"
Vi måste gå igenom det vi ska igenom. Alla svårigheter, allt jobbiga det är det som formar oss i unga år och gör oss till de människor vi blir som vuxna.
Jag vet att många i min ålder skämtar om sin ålder och tycker "att jag jag är minsann bara 27" visst kan man väl skämta om det, men jag har aldrig haft något behov av det. Varje ålder har sin charm brukar jag säga. Jag är stolt över varje rynka jag får för det visar att jag levt! Jag är stolt över mina 45 år det är de som gett mig lite grace och respekt.
Så med facit i hand! Så ser man väl inte tilbaka. Det finns ingenting man ska ångra, jag levde, jag hade kul och jag lärde mig massor.
Och även om jag inte skulle vilja vara 20 år idag, så nog skulle det vara skoj att få tillbringa en dag på 80-talet igen.
