I Mitt Sinne

Har varit på kurs några dagar på Kaggeholms kursgår eller om ni vill Kaggeholms slott. Det ligger ute på Ekerö i Stockholm.



Redan första morgonen såg jag honom. Han var liten, mager men bland det sötaste jag sett. Han var ute och tittade in genom en dörr när jag gick till matsalen för frukost. Jag stannade till och pratade lite med honom genom fönsterrutan och tänkte att, va gulligt att ha en liten skolkatt.  Tänk så naiv man är ibland.

När jag ätit färdigt och skulle gå tillbaka till kurslokalen (en promenad på några minuter) så kom kissen och följde med. Där uppe ville den naturligtvis in, var ganska kallt o blåsigt, så det var ju inget konstigt. Den fick inte vara inne o så talar personalen om att den kommer förmodligen från nån av gårdarna bredvid.  Jag tänkte för mig själv att det var mycket konstigt för han såg så mager, hungrig och frusen ut.
Dagen gick och kattungen fortsatte att hålla sig bredvid oss. Det blev lunch och middag och den följde efter oss fram och tillbaka varje gång vi skulle äta.
Vi var 18 st på kursen och det var 3 st av oss som tog illa vid sig av denna söta varelse.  Marie, Åsa och jag pratade om vad man kunde göra. För den som inte kan ta hand om sin katt ska inte heller ha någon. Vi pratade med personalen som ringde till gårdarna och det visar sig att ingen äger katten??
Men ute på Kaggeholm finns det däremot mycket fritidshus, förmodligen alltså någon som har haft kul med katten under sommaren och sedan lämnat den.
Vi blev så upprörda,  HUR KAN MAN GÖRA SÅ MOT DJUR???? Det borde vara straffbart.

På kvällen har Åsa bestämt sig, hon ska ta rätt på den. Vi hade då tagit rätt på lite mat från vår middag och den lilla varelsen åt, den formligen slet maten hur handen på Åsa. Hon tog in den till sitt rum där den sov hela natten bredvid henne.
Jag kom på att Sofie och Anna har ju kattbur, så vi lånar den så blir det lite smidigare att frakta den.

Så får vi då reda på att personalen har glömt att prata med en gård så det är nog deras, bara att plocka ut katten. Sagt och gjort Åsa plockar ut den på gården igen, då springer den direkt till mig och hoppar upp i mitt knä! Förstår ni vad som hände med mitt hjärta?? Så efter några minuter kommer personalen och talar om att det är inte den gårdens katt så vi kan behålla den, vilken tur att den var kvar....

Efter kursdagens slut och vi ska åka hem, tar vi in den i bilen.  Har ALDRIG varit med om, Och jag har dock 2 katter, att en katt är så lugn och trygg i bilen. Han sitter helt still i Åsas knä, lutar sitt lilla huvud i hennes hand och somnar..

Väl inne på Brommaplan möter Sofie med kattburen, vi plockar in Lille Erik (som vi döpte honom till) in i buren och han och Åsa sätter sig på tunnelbanan in mot stan. Fortsättningen måste jag återkomma med sen när jag vet. Åsa ska ju ner till huvudkontoret i Holsbybrunn men skulle försöka få in Lille Erik på nåt djurskydd så vi får se vad som händer.

Men vad som upprör  mig i denna historia är att människor bara kan lämna och gå. De duger under sommaren när det är charmigt och gulligt, men sen när hösten kommer finns inget utrymme mera, jag blir gråt färdig. Hur är såna människor funtade?

Vi som varit på kursen jobbar ju för att barn ska kunna förverkliga sina drömmar oavsett var de befinner sig i världen och när man sett mycket kanske man blir blödigare, å andra sidan har jag alltid varit svag för djur, speciellt de hjälplösa. Men det känns dock som om vi var bara 3 st som brydde oss....