"Lille Erik"
Ja vad hände sen då?
Jo alla djurskydd och katthem var överfulla i stora staden Stockholm. Och jag har en känsla av (hon har inte sagt det) att katträddaren Åsa smälte fullständigt för den lilla krabaten som så oskyldigt la sitt lilla huvud i hennes hand och somnade. Så jag undrar jag om han inte blir kvar hos henne. Men enligt henne så ska han på onsdag få träffa farbror doktor som ska kastrera honom och id märka honom i örat.
Han fick alltså åka tåg ner till Holsbybrunn där han nu befinner sig i väntan på doktor och sen ev en bra fosterfamilj.
Och jag funderar fortfarande hur vi människor är funtade som kan göra nåt sånt mot dessa stackars djur? Hur kan man tro att efter en sommar med en familj, mat, värme och förhoppningsvis någon typ av kärlek, ska han helt plötsligt klara sig själv utan mat, värme och kärlek.
Katter kan vara väldigt sociala och vill vara en del av familjen. Mina älsklingar följer ju mig som om de vore mina beskyddare. Och när det är liv i luckan någonstans drar dom sig dit för de vill vara med och så är ju djur om de får chansen. En liten kattunge klarar defenitivt inte en kall vinter helt ensam.
Nä det skulle behövas "körkort" även på att ha djur och sköter man inte dom så borde man straffas. Jag blir vansinnig när jag ser alla former som finns på djurplågeri och detta är en form av det.
Vidriga människor
Projekt "Rädda Lille Erik"
Har varit på kurs några dagar på Kaggeholms kursgår eller om ni vill Kaggeholms slott. Det ligger ute på Ekerö i Stockholm.
Redan första morgonen såg jag honom. Han var liten, mager men bland det sötaste jag sett. Han var ute och tittade in genom en dörr när jag gick till matsalen för frukost. Jag stannade till och pratade lite med honom genom fönsterrutan och tänkte att, va gulligt att ha en liten skolkatt. Tänk så naiv man är ibland.
När jag ätit färdigt och skulle gå tillbaka till kurslokalen (en promenad på några minuter) så kom kissen och följde med. Där uppe ville den naturligtvis in, var ganska kallt o blåsigt, så det var ju inget konstigt. Den fick inte vara inne o så talar personalen om att den kommer förmodligen från nån av gårdarna bredvid. Jag tänkte för mig själv att det var mycket konstigt för han såg så mager, hungrig och frusen ut.
Dagen gick och kattungen fortsatte att hålla sig bredvid oss. Det blev lunch och middag och den följde efter oss fram och tillbaka varje gång vi skulle äta.
Vi var 18 st på kursen och det var 3 st av oss som tog illa vid sig av denna söta varelse. Marie, Åsa och jag pratade om vad man kunde göra. För den som inte kan ta hand om sin katt ska inte heller ha någon. Vi pratade med personalen som ringde till gårdarna och det visar sig att ingen äger katten??
Men ute på Kaggeholm finns det däremot mycket fritidshus, förmodligen alltså någon som har haft kul med katten under sommaren och sedan lämnat den.
Vi blev så upprörda, HUR KAN MAN GÖRA SÅ MOT DJUR???? Det borde vara straffbart.
På kvällen har Åsa bestämt sig, hon ska ta rätt på den. Vi hade då tagit rätt på lite mat från vår middag och den lilla varelsen åt, den formligen slet maten hur handen på Åsa. Hon tog in den till sitt rum där den sov hela natten bredvid henne.
Jag kom på att Sofie och Anna har ju kattbur, så vi lånar den så blir det lite smidigare att frakta den.
Så får vi då reda på att personalen har glömt att prata med en gård så det är nog deras, bara att plocka ut katten. Sagt och gjort Åsa plockar ut den på gården igen, då springer den direkt till mig och hoppar upp i mitt knä! Förstår ni vad som hände med mitt hjärta?? Så efter några minuter kommer personalen och talar om att det är inte den gårdens katt så vi kan behålla den, vilken tur att den var kvar....
Efter kursdagens slut och vi ska åka hem, tar vi in den i bilen. Har ALDRIG varit med om, Och jag har dock 2 katter, att en katt är så lugn och trygg i bilen. Han sitter helt still i Åsas knä, lutar sitt lilla huvud i hennes hand och somnar..
Väl inne på Brommaplan möter Sofie med kattburen, vi plockar in Lille Erik (som vi döpte honom till) in i buren och han och Åsa sätter sig på tunnelbanan in mot stan. Fortsättningen måste jag återkomma med sen när jag vet. Åsa ska ju ner till huvudkontoret i Holsbybrunn men skulle försöka få in Lille Erik på nåt djurskydd så vi får se vad som händer.
Men vad som upprör mig i denna historia är att människor bara kan lämna och gå. De duger under sommaren när det är charmigt och gulligt, men sen när hösten kommer finns inget utrymme mera, jag blir gråt färdig. Hur är såna människor funtade?
Vi som varit på kursen jobbar ju för att barn ska kunna förverkliga sina drömmar oavsett var de befinner sig i världen och när man sett mycket kanske man blir blödigare, å andra sidan har jag alltid varit svag för djur, speciellt de hjälplösa. Men det känns dock som om vi var bara 3 st som brydde oss....
Redan första morgonen såg jag honom. Han var liten, mager men bland det sötaste jag sett. Han var ute och tittade in genom en dörr när jag gick till matsalen för frukost. Jag stannade till och pratade lite med honom genom fönsterrutan och tänkte att, va gulligt att ha en liten skolkatt. Tänk så naiv man är ibland.
När jag ätit färdigt och skulle gå tillbaka till kurslokalen (en promenad på några minuter) så kom kissen och följde med. Där uppe ville den naturligtvis in, var ganska kallt o blåsigt, så det var ju inget konstigt. Den fick inte vara inne o så talar personalen om att den kommer förmodligen från nån av gårdarna bredvid. Jag tänkte för mig själv att det var mycket konstigt för han såg så mager, hungrig och frusen ut.
Dagen gick och kattungen fortsatte att hålla sig bredvid oss. Det blev lunch och middag och den följde efter oss fram och tillbaka varje gång vi skulle äta.
Vi var 18 st på kursen och det var 3 st av oss som tog illa vid sig av denna söta varelse. Marie, Åsa och jag pratade om vad man kunde göra. För den som inte kan ta hand om sin katt ska inte heller ha någon. Vi pratade med personalen som ringde till gårdarna och det visar sig att ingen äger katten??
Men ute på Kaggeholm finns det däremot mycket fritidshus, förmodligen alltså någon som har haft kul med katten under sommaren och sedan lämnat den.
Vi blev så upprörda, HUR KAN MAN GÖRA SÅ MOT DJUR???? Det borde vara straffbart.
På kvällen har Åsa bestämt sig, hon ska ta rätt på den. Vi hade då tagit rätt på lite mat från vår middag och den lilla varelsen åt, den formligen slet maten hur handen på Åsa. Hon tog in den till sitt rum där den sov hela natten bredvid henne.
Jag kom på att Sofie och Anna har ju kattbur, så vi lånar den så blir det lite smidigare att frakta den.
Så får vi då reda på att personalen har glömt att prata med en gård så det är nog deras, bara att plocka ut katten. Sagt och gjort Åsa plockar ut den på gården igen, då springer den direkt till mig och hoppar upp i mitt knä! Förstår ni vad som hände med mitt hjärta?? Så efter några minuter kommer personalen och talar om att det är inte den gårdens katt så vi kan behålla den, vilken tur att den var kvar....
Efter kursdagens slut och vi ska åka hem, tar vi in den i bilen. Har ALDRIG varit med om, Och jag har dock 2 katter, att en katt är så lugn och trygg i bilen. Han sitter helt still i Åsas knä, lutar sitt lilla huvud i hennes hand och somnar..
Väl inne på Brommaplan möter Sofie med kattburen, vi plockar in Lille Erik (som vi döpte honom till) in i buren och han och Åsa sätter sig på tunnelbanan in mot stan. Fortsättningen måste jag återkomma med sen när jag vet. Åsa ska ju ner till huvudkontoret i Holsbybrunn men skulle försöka få in Lille Erik på nåt djurskydd så vi får se vad som händer.
Men vad som upprör mig i denna historia är att människor bara kan lämna och gå. De duger under sommaren när det är charmigt och gulligt, men sen när hösten kommer finns inget utrymme mera, jag blir gråt färdig. Hur är såna människor funtade?
Vi som varit på kursen jobbar ju för att barn ska kunna förverkliga sina drömmar oavsett var de befinner sig i världen och när man sett mycket kanske man blir blödigare, å andra sidan har jag alltid varit svag för djur, speciellt de hjälplösa. Men det känns dock som om vi var bara 3 st som brydde oss....
Semester
Är tillbakan igen efter en helt underbar vecka med min bästa vän i Egypten. Vi har varit i Hurghada och solat och badat. Har aldrig varit där tidigare så det var en upplevelse. Bilder säger väl mer än tusen ord så jag sätter in lite bilder
Tittar ni ordentligt här så ser ni en fena, men det är ingen haj utan en delfin men tyvärr var de lite svåra att få med ordentligt på bild.
Faktiskt ganska god mat, eller...iallafall ätbar
utsikt från hotellstranden
vårt hotell
Som sagt, ingen storslagen natur eller dyl men att åka dit för att sola, bada och snorkla är det ju fantastiskt. Men det är väl inget land som jag kommer att tråna efter att åka tillbaka till. Möjligtvis att jag åker till Sharm el Sheik som jag hört mycket om, men Hurghada..Nej.
En eftermiddag följde vi med på en gratis rundtur och då bla till gamla Hurghada. Usch säger jag bara. När vi kom och gick där för att kolla så kommer det en stor, o då menar jag STOR råtta springande nästan över mina fötter. Ni som känner mig vet ju om min rädsla för dessa djur, för mig kändes det nästan som en nära döden upplevelse, dit åker jag aldrig mera.
Nu väl hemma igen ligger jag nerbäddad i sängen. Vi blev sjuka när vi kom hem. Carina har åkt på nån typ av magbakterie och jag har nångon typ av infektion i kroppen. 39 graders feber och orolig mage. Jag är så in i döden slut på, det finns absolut ingen energi till nåt överhuvudtaget. Trodde ju att jag skulle komma hem utvilad för jag var ju slut innan vi åkte, men min energi vill inte infinna sig. Trött, ledsen och hängig överlag *suck* Nåja jag intar sängläge igen och hoppas, hoppas hoppas att min styrka och energi ska komma tillbaka. Måste kanske ta mig i väg o kolla min sänka snart
Tittar ni ordentligt här så ser ni en fena, men det är ingen haj utan en delfin men tyvärr var de lite svåra att få med ordentligt på bild.
Faktiskt ganska god mat, eller...iallafall ätbar
utsikt från hotellstranden
vårt hotell
Som sagt, ingen storslagen natur eller dyl men att åka dit för att sola, bada och snorkla är det ju fantastiskt. Men det är väl inget land som jag kommer att tråna efter att åka tillbaka till. Möjligtvis att jag åker till Sharm el Sheik som jag hört mycket om, men Hurghada..Nej.
En eftermiddag följde vi med på en gratis rundtur och då bla till gamla Hurghada. Usch säger jag bara. När vi kom och gick där för att kolla så kommer det en stor, o då menar jag STOR råtta springande nästan över mina fötter. Ni som känner mig vet ju om min rädsla för dessa djur, för mig kändes det nästan som en nära döden upplevelse, dit åker jag aldrig mera.
Nu väl hemma igen ligger jag nerbäddad i sängen. Vi blev sjuka när vi kom hem. Carina har åkt på nån typ av magbakterie och jag har nångon typ av infektion i kroppen. 39 graders feber och orolig mage. Jag är så in i döden slut på, det finns absolut ingen energi till nåt överhuvudtaget. Trodde ju att jag skulle komma hem utvilad för jag var ju slut innan vi åkte, men min energi vill inte infinna sig. Trött, ledsen och hängig överlag *suck* Nåja jag intar sängläge igen och hoppas, hoppas hoppas att min styrka och energi ska komma tillbaka. Måste kanske ta mig i väg o kolla min sänka snart
