Året som gick 2022
Som vanligt serverar jag mig själv och de som vill läsa en nyårs krönika för året som gått.
Januari
Vaknar med de bästa vännerna i huset efter en mycket trevlig nyårsafton. Min älskade Sara anländer hem för att frisera Nordingrå bor. Månaden bjöd på sagolikt vinterväder och den 24e föddes äntligen vårt första barnbarn, Prinsessan Freja Sara Gartside❤️❤️
Februari
Snöstormar och riktig vinter. En månad där det faktiskt inte händer så mycket, bara jobb och inne tid.
Mars
Sara kommer återigen hem för att jobba lite med hår i Nordingrå. Jag får äntligen veta vad som är fel i min högra fot och även operations tid för att åtgärda. Min hälsena har varit av och även läkt ihop fel. Hur kan läkarvården missat det efter all röntgen som är gjord??
April
Äntligen dax för operation, gips, rullstol och kryckor.
Sara är hemma igen för påskfirande så även Johan och Ellen. Äntligen en mage att känna små sparkar från❤️
Underbart påskväder och jag får all hjälp jag behöver av mina 3 ungdomar och min man att både kunna ta mig ut i solen och kunna ha en planterings och så verkstad på vårt matsalsbord, måste vara lätt att rulla mellan plantorna.
Valborg firas vid grundhällan i rullstol. Ingen brasa i år, både Bosse och jag handikappad och ingen annan verkade tycka det var viktigt så...En grillad korv vid grillringen gick ju också bra, men tråkigt..
Maj
Äntligen åker gipset av och jag får istället en ortos som ska sitta på i minst 8 veckor, jag får försiktigt börja stödja på foten med hjälp av kryckorna.
Jag får lära mig att med rullstolens hjälp ta mig rullande fram och tillbaka över gården för att fixa och trixa med min trädgård.
Juni
Så fina dagar. Så varmt, så skönt. Midsommar i böljande sol och värme. Sara är återigen hemma och hjälper alla med hår och mig med allt som jag själv inte klarar, älskade dotter som hon åkt fram o tillbaka under detta år bara för att finnas här för oss under en jobbig tid❤️❤️
Så blir det äntligen dax för ortos borttagning och rehabilitering kan börja.
Och så kommer dagen jag längtat till under hela 2022. Sofie och Freja landar i Sverige. Sofie så trött, sliten och efterlängtad och Freja det sötaste jag sett. Äntligen är de hemma i Sverige.
Juli
Så kom det kyligare väder. Skönt att få ha mina hjärtan hemma i Bönhamn. Sara pendlar mellan Sthlm o Bönhamn, Kattis kommer hem och Sofie o Freja såklart. Den 19e juli föds så vårat andra barnbarn, en liten prins vid namn Hugo. Älskade, älskade barn som vi väntat❤️❤️
Njuter för fullt av Sofie och Frejas sällskap. Har rehab för hälsenan och kryckorna hänger kvar.
Cillafortochfel gör ju såkkart en dunder tabbe..lyfter en väldigt tung vattenkanna på helt fel sätt och trots smärta släpper jag inte. Detta resulterar i att ett muskelfästa i hö arm skadas ordentligt, ajajaj...
Augusti
Bosse och jag åker på en liten semester. Väl framme i Norrtälje blir vi båda väldigt dåliga, testar för covid som visar positivt och vi isolerar oss i stugan och i bilen. Hemma åker både Freja och Sofie på samma sak och får hjälp av snälla släktingar och grannar❤️
På väg hem plockar vi upp Gordon på Arlanda och efter någon dag hemma blir även han sjuk.
I mitten av månaden får jag en för tidig 60 års present av Sara. Jag fyller ju 57, men tydligen så är det något som bara händer nu. Jag får veta att jag ska åka tåg, och på tåget får jag veta att jag ska kliva av på Arlanda.. Lite brydd tänker jag att det kan ju inte bli långt för jag har inget pass. När jag möter Sara säger hon att i min väska ligger en present, jag öppnar och döm om min förvåning när mitt pass ligger där.
Vi åker till London och den stora överraskningen är ABBA voyager!! Vilken upplevelse, vilken present för ett ABBA fan som jag. Shopping, god mat och ABBA❤️❤️❤️
Väl hemma igen väntar barndop och Sofie får sin överraskning när hennes bästa väninnor anländer.
Ett underbart vackert dop blir det.
Så börjar jag jobba igen, försiktigt bara 25% till att börja med, det är ovant med mycket spring och jag har ont, men det måste gå.
September
I jobbet går jag upp på fulltid, det fungerar men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har ont. Försöker ta vara på varje minut nu med Sofie och Freja. Sommaren är slut och det drar ihop sig till resan hem till Melbourne för mina hjärtan. Vi åker ner till Stockholm den 21 september och ett par dagar senare åker jag hem ensam. Vägen hem är lång och det är många tårar, tur att det finns facetime.
Oktober
Kommer och går. Fortfarande väldigt ont i min arm som jag skadade i juli, söker hjälp men någon röntgen blir det inte utan rekomenderas alvedon.
Plockar bort trädgården ute, fixar mys inne, ställa om klockan till vintertid och vips är månaden slut.
November
Äntligen blir det dax för en Oslo resa. Vi ska äntligen få träffa barnbarn nr 2, prins Hugo. Har inte kunnat träffa Johan och Ellen sedan påsk, så det är ett kärt återseende och bonusen den allra finaste❤️
Nästan en hel vecka har vi möjlighet att vistas med dem och lära känna Hugo, så otroligt mysigt.
Hemma igen rullar livet på och helt plötsligt är vi inne i första advent. Söker hjälp igen för min arm, känner att smärtan blivit värre och jag har problem att sova ordentligt pga den smärtan, men fortfarande så noncholeras jag.
December
Månaden startar på värsta tänkbara sätt. Vi har Lodjur i byn. Min älskade Sigge råkar möte dem och har ju inte en chans. Han är försvunnen och vi söker ett par dagar innan en vovve i byn hittar honom gömd i en buske hos grannen. Underbara, älskade och kloka Sigge har vandrat över regnbågsbron, men så tacksam över att vi hittade honom.
Kisse Assar sörjer sin bror och för allas vår skull kommer så lilla virvelvinden Frasse in i våra liv.
Julafton firar vi med att bjuda våra bybor på glöggmingel ute i vår vinterträdgård, lite jobb och lite mys.
Sista dagen på året äter vi gott och ringer in det nya året i vårt fina kapell med våra grannar och bybor.
Nu ser vi fram mot ett lättsammare 2023.
Vi har många planer och drömmar och önskar så klart att förverkliga många av dem.
Gott Nytt År
En vecka på Kata beach
En vecka med sol och värme och bad.
Thailand har blivit dyrt och förändrats till det sämre tycker jag.
Men det var en vecka med vila och sol vi ville ha och det fick vi verkligen.
En dag hyrde vi moped och åkte ned mot Nai Harn och Rawai. En helt underbar dag med sol och värme.
Dino bar och restaurang har vi besökt tidigare och vi blev inte besvikna nu heller, underbar mat och härlig service. Det som störde var en Ryss som var helt galen över att menyn inte var på ryska och han tyckte inte att personalen gav rysk service.
Men förutom detta hade vi en toppen kväll.
Så plötsligt hade vecka passerat och det var dax att packa ihop sig och dra upp till Bangkok för sista natten innan hemfärd.
Onsdag morgon och avfärd. Allt flyter på och både incheckning och säkerhets kontroller går jätte smidigt.
Upp i luften på tid och det känns skönt att vara på väg hem.
Efter 2 timmar kommer kaptenen in som en spökröst och talar om att Pakistan stängt sitt luftrum...
Det betyder förklarade han, att vi var tvungna att cirkulera tills vi fått en ny flygrutt. Vi behövde också mera bränsle, så vi behövde landningstillstånd för att tanka någonstans...
Efter ett långt tag kom han tillbaka och talade om att vi skulle få landa i Azerbadjan för att tanka och att vi skulle bli väldigt sena.
Som tur är kunde jag få tag på min syster som kunde hjälpa oss att boka av flyget till Sundsvall och boka på ett senare flyg, sen var det bara att hålla tummarna att vi skulle hinna det flyget.
Det gjorde vi. Efter 5 timmars försening landade vi äntligen på svensk mark.
Många förseningar blev det på denna resa, och nu återstår det alla skriverier med försäkringsbolag..
frustrerande och väldigt tidskrävande, energin tryter verkligen, tålamod, tålamod, tålamod...
Kata beach
Klockan har hunnit bli 21.30 innan vi checkat in och kommit till rummet. Magen skriker av hunger, hittar ett ställe precis hotellet som serverar svensk mat...efter 3 veckor borta från svensk mat känner jag mig som en drottning när jag får äta stuvade makaroner och korv 🤣
Rummet är underbart och vi har egen poolnedgång bara för att skämma bort oss lite extra.
Vi har varit i Kata beach förr, 4 ggr tidigare, så vi vet vilken sida på stranden vi vill till. Där är det lugnt och trevligt.
Allting är dock ganska förändrat, det är 5 år sedan vi var här sist, så det är klart att det ändras. Solsängarna och parasollen är borta och alla massörer som sprang omkring och masserade aloe Vera är borta. Men...byn är istället fyllt av andra nationalliteter som inte är speciellt trevliga ute i världen, ryssar och kineser. Otroligt duktiga på att höras överallt, ingen respekt för andra och helt enkelt otrevliga och elaka mot Thailändare.
Men vi njuter i alla fall av solens strålar som värmt havet ordentligt.
Sista dagarna i Melbourne
Tillbaka i Melbourne gick det bättre att andas. Guldkusten var i mitt tycke alldeles för varmt. Trodde aldrig jag skulle säga nåt sånt, men så är det.
Fredagen tillbringade jag och Bosse med att vara verkliga turister. Vi besökte Queen Viktoria market. Stånd efter stånd med krimskrams, men vi köpte iallafall var sin känguru läder hatt som vi kan ha i sommar när vi kör runt i vår Jeep.
Vi åt lunch med Sofie och fick följa med upp och se hennes arbetsplats och utsikten från 21a våningen.
På lördag skulle Sofie och Gordon på bröllop, så vi fick följa med Gordons föräldrar upp till Farmen som de har i en by som heter Newbridge.
Otroligt roligt att se skillnaderna på tätort och landsbygd i Australien. En otrolig skillnad skulle jag säga. Alla butiker, hotell, caféer och restauranger är alla byggda vid en gata och påminner om en blandning mellan gamla engelska hus och amerikanska vilda västern hus.
Deras hus ligger ganska ensligt vid en flod, som tyvärr just nu vara ganska lite vatten i för de har en otrolig torka.
Det blev lite sightseeing runt omkring på söndag innan vi åkte tillbaka till Melbourne. Vingårdsbesök, besök i second hand som även hade ett museum av en gammal butik och natur besök
Så var sedan sista dagen kommen. Bosse och jag roar oss med att hjälpa Sofie fixa i deras hem. Möblera om, lyfta, dra kablar..roligt att kunna vara till nytta för henne som är så långt borta.
När Gordon är hemma från jobbet åker vi i väg på en sista middag och en drink med vy, man ser hela Melbourne.
Förstår ni hur jag gruvat för den dag som sen kommer?
Jag hatar att ta ajö, speciellt när man inte vet när nästa gång blir.
Någon gång under 2020, det är långt dit...
Våra 9 timmar på flyget till Phuket blir långa, och många tårar blir det som trillar. Saknar henne redan❤
Gold Coast
Guldkusten i Australien, ligger på östra sidan, 2 timmars flygresa från Melbourne. Vi tyckte att det var en bra idé att åka dit och kolla läget eftersom Sofie och Gordon ändå hade jobb att sköta.
Så vi tog flyget ut på söndag och planerade att vara där tom torsdag.
Kan tala om att det var en enorm värme som slog omkull oss när vi klev ur flyget. Ca 35 grader den första dagen och temperaturen steg...
Vi bodde på fjärde våningen med utsikt mot havet men första kvällen kunde vi inte sitta ute för det var fruktansvärt blåsigt.
På morgonen när vi vaknade insåg vi att stranden vi bodde på inte var för oss. Alltför stora och många vågor och absolut ingen skugga och med närmare 40 grader behövs det sannerligen.
Vi åkte till Burleigh head och hittade en underbar strand som kallades Echo beach, en liten vik med underbar sandstrand.
Den lilla badstranden var en del av Burleigh heads nationalområde med jätte fin promenadled.
När det är 40 grader orkar man inte så mycket och den lägenhet vi hyrt hade inte AC så fläktarna gick för fullt, vilket i sin tur medförde att jag blev jätte förkyld med en hosta från andra sidan...
Poolen blev en svalkande vän.
Så sista kvällen åkte vi upp till Surfers paradiset, där hade de kvällsmarknad med tävling om bästa sandbyggnads kreationer, och vilka skapelser, helt otroligt.
Torsdag morgon och vaknar upp till regn, checkar ut och åker till flyget och väl tillbaka i Melbourne kommer solen också men en betydligt skönare värme. Besök på apoteket där jag förklarar min fruktansvärda hosta. Revbenen är ömma och bröstet känns sönderslitet, men nu kan det bara bli bättre.
Blir skönt att sova i en drägligare temperatur.
Mallacoota
Mallacoota ligger ca 9 timmar från Melbourne. Vi åkte iväg tidigt på måndag morgon och mot skogsbränder. Det luktade rök och ibland blev det lite disigt men inte så märkvärdigt.
Åkte förbi några mindre städer som alla påminde lite om Amerikanska småstäder, uppbyggda i en fyrkant efter en huvudgatan.
Väl framme i Mallacoota luktade det som hemma, havsbris..
Ett helt underbart litet hus med flera sovrum, stort kök m allrum och veranda.
Vi tog en tur ned till vattnet så Gordon fick prova fiskelyckan lite och där träffade vi på ett helt gäng kängurur.
Gordon fick vara grillmästare och vi åt en underbar middag, ända tills regnet kom. När det smattrade så vi inte hörde vad vi tänkte så vi gonatt.
På tisdag åkte vi runt lite mera och tittade på allt det vackra runt omkring och Gordon fick också mera tid till fiske och den kvällen blev det flathead (en sorts fisk) till middag, ljuvligt gott. Regnet öste ner hela dagen och kvällen och eftersom vi var rejält trötta efter dagen innan så blev det en tidig kväll.
På onsdag åkte vi till New south Wales och en lite stad som kallas Eden, en riktig sightseeing dag blev det. På vägen hem stannade vi och fick se koala björnar.
På torsdag kom äntligen solen, så vi drog iväg ned till stranden. Lite väl kallt vatten för mig att bada i, men samlandet på snäckor från olika länder kunde jag fortsätta med.
Efter lunch hyrde vi båt och åkte ut på floden. Gordon och Bosse hade var sitt spö men fiskelyckan uteblev, men jag och Sofie fick oss ett dopp iallafall.
Och så helt plötsligt kom regnet igen, med både åska och blixtrar. Bosse och jag åkte tillbaka till huset för lite siesta och så avslutade vi vår resa med gott grillat och gott vin.
Klockan hade nog hunnit bli 19 innan vi var tillbaka i Melbourne på fredag kväll, trötta som jag vet inte vad dukade vi under för sömnen. Men vilken vecka vi haft, så mycket upplevelser.
Dagar i Melbourne
I mitt sista inlägg trodde jag att vi var på väg. Det blev ju så också tillslut, efter 17 timmars försening. Ja det blev en jobbig resa, men väl värt det.
Smidig landning och väldigt smidigt och snabbt i tullen, och väl igenom rullar Gordon in för att hämta oss.
Jetlegen blev lite värre pga förseningen och den uteblivna sömnen. Men när vi vaknade upp i ungdomarnas hem och funnit oss tillrätta, kändes det väldigt bra.
På fredag tog vi spårvagnen in till city och mötte Sofie när hon slutat sitt jobb. Flanerade lite och käkade lunch och begav oss till botaniska trädgården, en helt fantastisk sådan, så mycket nya intryck
På kvällen var det dax att träffa Gordons föräldrar och syster. Verkligen jätte roligt och det visar sig att vi är ganska lika. Tycker om samma saker och samma uppfattningar om saker och ting.
En väldigt trevlig kväll som avslutas mitt i natten med förhoppningar om en underbar fest för våra unga kvällen efter.
Så kom kvällen med ett underbart cocktail party, där vi fick träffa Gordons övriga släktingar och alla deras vänner. Så skönt att se att min dotter har en stor underbar familj även här i Australien som verkligen älskar henne. Och vilka fantastiska vänner, mamma hjärtat känner en otrolig tacksamhet och lycka.
Nu drar vi på roadtrip mot Mallacoota. En del bränder runtomkring så det luktar verkligen brandrök nu
Förseningar
Avslutade sist med att skriva att det var snart dax för ombordstigning igen. Så blev det inte, utan det blev inställt och inställt..Det slutade med 17 timmars försening.
Vi fick helt enkelt boka på ny natt på hotellet och tillbringa ytterligare tid i Bangkok.
Kl 15 Thai tid kom vi i väg, som sagt 17 timmar senare.
Landade i Melbourne kl 0400 lokal tid, trötta som tusan. Svärsonen Gordon hämtade oss och när han och Sofie försvunnit till arbete somnade vi.
På eftermiddagen roade vi oss med att kolla in Brunswick. Ett litet när område där de bor, som har allt.
Seg eftermiddag med jetlag som håller i sig även i dag fredag.
Senare idag tar vi spårvagnen in till city och planerar lite vid floden. Ikväll middag med Gordons föräldrar och i morgon är det inplanerad förlovnings fest för våra ungdomar, Gordon och Sofie.
På väg igen
Tänk att det blev den dagen till slut. Resan börjar till Australien börjar.
Börjar m snökaos och alla bybor undrar, vart är plogbilen?
Vi tar oss till Sundsvall utan problem och väl i Stockholm får vi träffa Katarina en stund innan vi rasar ihop på Lidingö hos Sara.
På söndag är det då dax för flyget till Bangkok där vi vilar ut 1,5 dag innan vii åker igen.
Bangkok är en stor, väldigt stor stad som verkligen erbjuder allt.
Denna gången bor vi nere vid floden, och här är luften lättare än jag kom ihåg att den var sist. Det är inte heller lika mycket bilar och avgaser som sist. Men som sagt vi bor en bit från stora stora, hela flöde emellan också.
Hotellet erbjuder takterras med pool och fin utsikt, där har vi det bra och vilar ut innan nästa bit på resan.
Kvällen håller vi oss vakna med shopping promenad efter Khao san road. Så roligt att sitta vid nåt hak och se på alla människor
Nu är det snart dax för ombordstigning igen
Mot älskad dotter och ett land för mig helt okänt. Spännande
PHU QUOC
Så landar vi då äntligen på Phu Quoc. Resan mellan Ho Chi Minh och ön tog en timme. Allting fungerade så himla smidigt även här, väskor, taxi och iväg till hotellet. Jag har alltid velat bo direkt på stranden och nu skulle vi äntligen göra det. Och bungalowen var verkligen helt enligt mitt önskemål.
Redan på onsdag hyrde vi moped och började utforska. Hade läst att lite längre norrut kunde man hitta flera ställen med byar och ensliga stränder och nyfikenhet måste ju stillastående så vi drog iväg.
Först kom vi till själva staden Duong dong och hamnen för alla fiskare. Eftersom då främst Bosse är uppvuxen som fiskepojke tycker han att allt sånt är intressant.
Det var vi och några par till som besökte stranden just där vi var, ingen större tillströmning.
På torsdag tog vi moppe till östra sidan, Sao beach var målet och när vi till slut kom fram, efter div felåkningar o dyl så måste jag säga att jag aldrig någonsin sett en sådan strand. Sanden var verkligen kritvit, mjölig och vattnet bland det finaste genomskinligaste.
mjöl
Hit åker vi igen
Museum i Saigon
På lördag bestämde vi att det var färdig vilat, nu var det dax för lite kultur och minnesmärken.
Först tog vi oss till stads museet. Lite om hur Vietnam blev just Vietnam.
Vietnam koloniserades tillsammans med resten av Franska Indikina av Frankrike på 1800-talet. Denna koloni kontrollerades under andra världskriget av Vischyregimen som tillät japanerna att använda territoriet militärt, men ockuperades av Japan mars 1945 av rädsla för en amerikansk invasion.
Efter några månader i augusti kollapsade den japanska lydregimen under Annams kejsare och Vietminh ett parti bestående av kommunister såväl som nationalister, bildade en regering i Hanoi under ledning av kommunistledaren Ho Chi Minh, därav nuvarande namnet på Saigon
Så här kunde ett brudpar vara klädda
Sko tillverkning
Vietnam och Ho Chi Ming
Äntligen dags för semester. Startar lite mjukt i Stockholm och äter lite födelsedags middag med Sara som fyller 27 år. Fattar ni....27 år..vart tog dom åren vägen?.
Onsdag morgon blir en tidig morgon, redan kl 05.00 befinner vi oss på Arlanda för första och kortaste sträckan. Vi börjar att flyga till Heatrow i London 2 timmar tar den sträckan och efter 2 timmar med väntan där lyfter vi igen för att 11,5 timme senare landa i Hong Kong.
Ingen nämnvärd väntan i Hong Kong heller, 1,25 timmar, men då var vi ju nästan framme.
Det svåraste tycker jag dessa resor är att ändra dygnet, från att suttit på Arlanda och ätit frukost kl 6 på morgonen och sedan äta middag 6 timmar senare, se en film och försöka sova, det kan vara svårt. Nu gick det rätt hyfsat och rätt vad det var så damp vi alltså ner i Hong Kong och den värsta biten var avklarad.
I Hong Kong fick jag stilla mitt nikotinbehov och lite kaffe på det så var det ju dax igen. Landar så i Ho Chi Ming City och allt går så smidigt, väska, tull och taxi och en halvtimme senare incheckade mitt i stan på hotellet. Men då..var det nån som slog oss i skallen. Vi packade upp och small av på sängen, 3 timmars sömn och det var välbehövligt.
Ho chi Ming City! Vilken stor stad. Inget nämnvärt trafikbuller, massor av trafik, ja. Men den största delen är ju mopeder och motorcyklar.
De har fortfarande inget underjordssystem så det borde ju vara mera avgaser tycker man men så är det inte. Mycket gröna träd och vatten. Nu åkte vi ju inte runt i alla distrikt, men i de vi var i så visst syntes det skillnad på bättre o sämre områden men föroreningar och avgaser vill jag nog påstå att det finns mer av hos oss i Europa.
Vi skulle vara i Ho Chi Ming bara 3 dagar så vi bestämde oss för att starta med lite shopping och lite chilla tid, både för att vänja oss med värmen och det sköna med att inte behöva hinna..
Har hört en massa olika om shopping i vietnam. En del verkar påstå att den är fantastisk och en del påstår tvärtom. Jag sällar mig nu till den skara som tycker tvärtom. Skinn, kaffe, The och pärlor. Sen var det samma krimskrams som på alla andra turistfällor. Billigt, ja super super billigt och är man duktig på att pruta då är det jätte billigt.
På lördag blev det kultur tid. Först stads museet och sedan krigs museet. Men här tar min energi slut idag och för att berätta om krigs museet behöver jag massor av energi för det var verkligen djupt fruktansvärt, det får bli i nästa blogg
Yala nationalpark
Fredag morgon startade vi tidigt. Taxin kom och hämtade oss kl 0430 och sen åkte vi ca 2 timmar för att komma till national parken och safarin som vi bokat.
Vi hade packat med oss lite frukt, choklad och vatten., det fick bli vår lilla matsäck för våra timmar på jeepen som tog oss runt.
Vi bytte bil och åkte iväg. Det var helt underbart att sitta där uppe och se soluppgången ju närmare vi kom vattenhålen.
Vi körde förbi apor, antiloper och massor med olika fåglar
Det mest spännande var nog elefanterna. När vi hade åkt bara en kort stund så blev det en samling av jeepar och killen som körde oss var väldigt duktig på att förvarna om att nu händer det nåt. Vi stannade och vi kunde höra hur elefanterna rörde sig inne i snåren, sen helt plötsligt kom det ut en stor bjässe. Han brydde sig inte så mycket om alla bilarna som stod och tittade utan han verkade ha ett mål.
Vi körde vidare och hur de lyckas hitta på dessa vägar är ju helt fantastiskt, snacka om labyrinter. Och vägarna sen...Det var de sämsta jag någonsin upplevt.
Vi kommer ut mot havet igen och där tar vi rast. Fantastiska vyer, berg, gamla fiskebåtar. Vi ser spår efter tsunamin framfart
Efter 20 minuter sätter vi fart igen. Naturen här är fantastisk. Och trots att Sri Lanka är ett så skitigt land med sopor överallt så fanns det inga sopor eller andra slängda saker därinne i nationalparken
Plötsligt när vi sitter där kommer en hel hop med jeepar mot oss. De hojtar och snackar och vår chaufför slänger in backen och backar i en rasande fart. Vägen var smal och det var otroligt svårt att mötas på vissa ställen. Han hojtar till oss att längre fram där var det en elak och uppretad elefant.
Helt plötsligt ser vi elefanten komma bakom en massa jeepar som försöker komma fram och förbi. De kommer sig fram och då är det vår jeep som blir närmast. Jag trodde jag skulle svimma. Han börjar gå mot oss och vi backar för livet och visste ju att lite längre bort hade vi passerat en korsning så där skulle vi kunna vända. Vi kommer till korsningen och han tar av in mot den vägen istället. Vi vänder på huvudet för att se vad elefanten tänkte göra, och ser hur han är på väg att gå förbi korsningen..phu, det var nära..Då börjar vår chaufför att backa tillbaka, det märker elefanten som vänder och kommer mot oss igen, då trodde jag att jag skulle få en hjärtinfarkt. Som tur är så märker han att vi börjar köra framåt så den går upp mot korsningen och fortsätter framåt efter de andra jeeparna.
På väg tillbaka igen är det bara en massa kor vi får se. Hade gärna fått se en jätte katt eller krokodiler men så är det med safari, ibland så finns de inte framme.
På väg tillbaka till Mirissa är vi trötta och hungriga och vad händer då...jo premiärministern är på besök i en by så vägen är avstängd, vi får helt enkelt vända och köra en annan väg. Nåja det gick det med. Men lunchen på stranden var nog den bästa lunchen vi ätit den veckan. Men vilken fantastisk upplevelse detta var.
Unawathuna och Mirissa
Vi säger adjö till våra vänner, tar en taxi och drar oss ca 3 mil söderut till Unawathuna. Denna strand ska ju vara top 10 i världen. Vårt hotell visar sig inte ligga direkt på stranden, och vårt rum är direkt i anslutning till vägen men med havsutsikt. Hotellet är gammalt och byggt efter kolonial stil.
Har frågat mig många ggr hur det är möjligt att stranden hamnat på topplistan? Kvällarna är dock mysiga på stranden när ägarna tänder upp sina facklor av gamla kannor innehållande diesel. Vilstolar vända mot havet och längre in bord och stolar.
Riktig härlig semester stämning. Tyvärr så får man räkna med att vänta, vänta på att beställa, vänta på att få in drickat, vänta på maten och vänta på att betala. Som värst fick vi vänta 1 timme på maten och sista kvällen fick Bosse sin mat en halvtimma innan min kom och då fick jag fel mat. Maniana, Maniana.
4 dagar gav vi Unawathuna sen fick det bli Mirissa.
Mirissa skulle ju vara en pärla och stranden där var 20 ggr bättre än i Unawathuna. Riktigt härlig finkornig, vit sand.
2 första nätterna bodde vi på ett hotell precis på stranden 3:e våningen med utsikt mot havet. Utsikten fanns men man fick resa sig upp på tå för att se. Hotellet såg ut som ett rivningsobjekt, stämde inte alls in med Agoda bilder. Litet mörkt rum där allting som var beskrivet fattades, tur vi lärt oss att bara boka 2 nätter till att börja med.
Så efter 2 nätter flyttade vi till Mirissa The point, ett guest house som drevs av ett yngre par. Stort ljust rum och egen uteplats och bra frukost.
Dagarna tillbringade vi på stranden bland vågorna.
Maten var väl så där, rätt snabba på att servera och framför allt trevliga. Men vill man äta kött blir man nog lite besviken.
I Sri Lanka är korna heliga så det är svårt att få tag i kött och dyrt att importera så för mannen har dagarna inneburit pizza och pasta. Tyvärr så har de ju på sina menyer biff och frågar man innan man sätter sig så är svaret att, ja de har biff. Sen när du satt dig och de kommit med drickat och man ska beställa maten så blir svaret "solly no have"
Så tycker man inte om skaldjur och fisk kanske man inte ska åka till Sri Lanka
Tyvärr så finns det här, som på andra ställen, ensamma hundar som lever på stranden. Dessa hundar såg trots allt ganska välmående ut och den här hunden kom alltid när vi skulle äta. Grävde sig ett hål och satt där och väntade
Fredagen tillbringar vi i Yala där nationalparken ligger men det får en egen berättelse.
Hikkaduwa och Akurala beach
Söndagmorgon hade Bosse ingen feber men kände sig fortfarande hängning och ont i bihålorna. Trots det så tog vi en promenad bortåt. Hälsade på Suranga och gick vidare till Cool beach hotell. På hotellet intog vi lunch och samtalade med ägaren, vars namn jag aldrig uppfattade.
Han blev bekymrad över att Bosse fortfarande var dålig och menade att det fanns väldigt mycket bra örter i olja som om man masserade in det på huvudet skulle göra det lättare för bihålorna. Sagt och gjort han hämtade en massör från hotellet som gav Bosse en match i massage.
Även killarna som jobbade på vårt guest house hade börjat engagera sig i Bosses mående och där erbjöds han örtte med ett intag av en bit gjord av honung och nåt socker.. När jag växte upp gjorde vi nåt liknande som vi kallade för (söckergötta) En riktig huskur med hettvatten och örter. Varje morgon och kväll i 3 dagar fick han detta.
Måndag morgon hade vi bestämt att åka med Suranga på tur. En riktig sightseeing. Först åkte vi till turtle farm och tittade på de olika sköldpaddor, väldigt intressant det han berättade.
Sen åkte vi till Mask muset. Där gör de masker o balsam trä. Kan väl inte påstå att vi var så där jätte intresserade men...
På listan sen stod båttur på floden, och det var nog den mest intressanta saken. En verklig upplevelse.
Vi steg i land på Cinnamon Island, där tillverkar de kanel.
Kanel stänger, pulver och oljor.
Nere vid deras hamn hade de fiskar som ska vara bra för fötterna..Nu är ju jag väldigt rädd om mina fötter och har hittills aldrig vågat mig på dessa fotätande fiskar. Men nu så kände jag att det var dags...ja jag gjorde det 10 sekunder, kommer aldrig göra om det.
Sen var det dags för kryddträdgården, juvel fabriken, Buddhas tempel och vattenfallet i djungeln.
Tyvärr blev det inga kort från kryddträdgården, hade för fullt upp m att lyssna.
Denna kille jobbade med att plocka upp stenar från en gruva ca 50 m under jorden. Det fanns ingen hiss utan bara rep. Ibland var han där nere (utan säkerhet) och ibland uppe för att vaska.
Den mest värdefulla stenen var blå, och kallades för blue moon stone
Uppe i templet fanns väl, dels längsta Budda
Vattenfallet mitt i ljungeln. Gissa om blodiglarna gillade mig? Vi var tvungna att vada över vissa ställen för att komma fram. Ändå är detta inte från högsta punkten, dit kände jag att jag med min kropp tyvärr inte fixade det.
Helt sjukt vad vi hann på den dagen. På kvällen skulle Suranga ha fest men vi orkade inte. Och tur var väl det för på natten kom Bosses feber tillbaka igen. Så på morgonen fick vi skjuts till doktor. 10 minuter inne hos dr, penicillin och typ rinnexin 38 kronor.
Tillbringade de 2 sista dagarna på stranden i Hikkaduwa. Ingen drömstrand, men varmt och skönt. För att kunna äta middag var det Hikkaduwa som gällde varje kväll. Där vi bodde fanns ingen restaurang, så det blev lite tuktuk åkande.
Men hittills i skrivande stund måste jag säga att Cinnamon beach inn är det bästa guest houset. Alltid städning varje dag, alltid vatten på rummet, rena handukar varje dag och handduks överraskningar varje dag i form av olika konstverk, allt detta är inget man kan ta förgivet i Sri Lanka
Så börjar vår resa
Klockan är 7, det är torsdag morgon den 4:e februari och äntligen, äntligen. Vi beger oss till min svåger som skjutsar oss till första destinationen, Midlanda för vidare färd därifrån till Arlanda.
Väl på Arlanda checkar vi in och tar oss en lunch i väntan på boarding mot Doha. 15.05 kan vi säga Adjö och på återseende Sverige.
22.50 lokal tid landar vi äntligen, nu har vi 2 timmar på oss att räta på kroppen innan det är är dag att lyfta igen mot Colombo och Sri Lanka. Vansinnigt trötta slocknar vi båda två och sover oss igenom nästan hela flygningen. Landar kl 07.55 lokal tid och tar en taxi in till tågstationen för att ta oss ner till Hikkaduwa. Tåget går inte förrän kl 10.30 så vi har god tid på oss att sitta i värmen o se alla förbi passerande tåg och alla olika människor, mycket intressant.
Att åka tåg i Sri Lanka är verkligen en upplevelse. Det är ju inte säkert att man få sitta och man får vara glad om man får stå inne i cup'en. Vi fick stå. Efter 1 timme kommer konduktören, som ser ut som polisen. De upptäcker ett par som sitter bredvid oss som tydligen sitter med fel biljett. De får flytta sig till rätt vagn och vi blir tilldelade sittplatserna. Sätter oss och somnar i stort sett direkt. Vaknar o somnar, vaknar o somnar och så plötsligt så finns skylten där, Hikkaduwa...äntligen.
Kommer ut och får hjälp av en "trevlig man" att fixa en tuktuk 1500 rupies ska det kosta till vårt guest house, ok tycker vi skönt att vara framme. Det ligger dock lite längre bort från Hikkaduwa än vad vi trott, men ok, känns ganska bra ändå.
Vi blir emottagna med välkomstdrink drink, blir visade till vårt rum och under tiden vi packar upp fixar de lunch, underbart.
Vy från lunch bordet.
På kvällen tar vi tuktuk in till stora orten, då kostar det bara 500 rubies. ..jaja..lurad, va annat var att vänta..
Att första kvällen sitta på veranda och känna att äntligen värme och äntligen semester, det är känsla.
På lördag morgon vaknar vi och Bosse är febrig, ont i lederna och inte pigg alls som ni förstår. Vi äter frukost tillsammans men bäddar sen ner Bosse och tar själv en promenad efter stranden. Efter Tsunamin har mycket blivit förstört efter stranden, mycket betong som ligger kvar och som det sedan växt alger på. Inget direkt badläge. Men så kommer jag till ett litet hotell, sätter mig och vilar och träffar ägaren, trevligt.
På väg tillbaka träffar jag Suranga som äger en bit strand och försöker bygga upp nåt nytt. Vi pratar en stund och jag lovar återkomma när min man är frisk igen, det blir sedan många samtal och träffar med Suranga.
Koh Samet
Efter 6 dagar i stillsamma Mae Phim drog vi oss ut till Ban Phe för att ta färjan över till ön. Innan vi åkte hade vi bestämt att 3 dagar där ute fick räcka och vi ville nog stanna i Mae Phim sedan. Vi hade fått lite kontakter i byn och genom dem fick vi hyra en jätte fin lägenhet så där lämnade vi väskorna innan vi åkte iväg.
I Ban Phe som är grannby ligger färjeläget och där går det hela tiden ut både färjor och speedboats.
Färja blev vårt alternativ, inte trevligt med speedboat för kroppen. Resan ut till ön tog inte mer än 30 minuter och jag tycker det är ganska kul att åka på "deras" sätt. Kollektiv trafik kan vara intressant. Det första vi såg när vi kom in mot ön var vår egen lilla hotellresort
Det första vi gjorde var att skaffa ett forskaffningsmedel, dvs moped. Ön är ganska stor och vi ville se allt. Här var det ju precis som det brukar vara på turistställen, mycket folk och mycket hålligång. Massor med stränder att välja på och ska man ha det bästa så måste man ju också ta sig dit.
Där det var fina stränder på dagarna var det på kvällarna fina och mysiga restauranger och alla så nära vattnet som möjligt.
I slutändan måste jag nog iallafall säga att det var väl inte så mycket att se, en vanlig turistö i Thailand, så där fördrog nog vi lilla Mae Phim med sitt lugn och sin atmosfär.
Grisarnas storlek var det ju inget fel på. Gissa om jag blev skraj där jag kom??
Efter 3 dagar var vi nöjda och återvända till Mae Phim.
Synerna man ser ute till havs är många ggr hjärtskärande, men så här bor många.
Mae Phim, Semester resan
Hade täkt när jag åkte att vara duktig och ta upp bloggandet lite. Nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig utan i Mae Phim dit vi åkte var inte Wifi nåt som var självklart, så tyvärr blev det inget bloggande utan jag tänkte istället att jag för väl göra det nu istället.
Det är ju alltid lika spännande när man åker någonstans där man aldrig varit tidigare, alla upplevelser blir nya. Så har det verkligen varit nu.
När vi landade i Bangkok den 25:e februari hade vi en chaufför som stod och väntade på oss. Facebook är faktiskt ett väldigt bra media att hitta nya kontakter i, och jag hade i flera veckor följt med i Mae Phims sida på facebook. Genom den hade jag knutit kontakter och tagit reda på sånt som är bra att veta. Därigenom kontakten med denna taxi som klockrent stod och väntade på oss.
Resan ner till Mae Phim tog oss ca 2 timmar. Mae Phim är en by som ligger sydost om Bangkok ner mot Kambodja hållet. En liten by som var raka motsatsen till allt Phuket var. Nästan inga turister, inga ryssar och inga tyskar. Visst fanns det turister det är ju ett ställe som är på uppåtgående men otroligt lugnt och skönt, precis vad vi var ute efter. Inga strandförsäljare, inga Taylors som står och vrålar och inga tuktuk som vrålar efter kunder, inga barer med barflickor vilket Thailand är känt för på många ställen
Däremot kilometer långa stränder med mjuk fin sand.
Små butiker som stängde redan kl 22, resturangerna stängde efter sista kunden och det var vanligtvis vid 23. Inga natt barer, inget ståhej.
Låter för många kanske tråkigt men för oss var det som att komma till himmelriket.
När vi landade hade min rygg gått av, åtminstånde kändes det så. Jag skrev på Mae Phim sidan och frågade efter någon som var duktig med just ryggar och fick svar direkt. Jag sökte upp denna kvinna och försökte förklara vad som var fel. Efter en timmes behandling gick jag därifrån och kanske kände jag mig lite misstänksam om detta verkligen skulle fungera. Jag hade minst 2 låsningar i ryggen och de hade hon ialla fall kunnat hjälpa mig med. Men helt ok var jag inte. Dagen efteråt kände jag mig som om ett ånglok passerat över min rygg, jag bet ihop och funderade på vad jag skulle göra. Efter 3 nätter bad jag om att få byta rum så vi skulle få andra sängar. Jag förklarade i receptionen och de förstod men några andra sängar hade de inte däremot hade de sängar som hade en lite mjukare resårbädd. I Thailand på många ställen använder man sig inte av bäddmadrasser så istället så bäddade personalen med en massa täcken som bäddmadrass för att det skulle bli lite mjukare, vilket också hjälpte jätte mycket. Tillmötesgåendet är det absolut inget fel på, de var så tacksamma för sina gäster.
Dagarna tillbringade vi på stranden, ovanför våra huvuden där vi låg var restuanrangerna. Det var bara att gå ett par meter så kunde man beställa det man ville äta eller dricka.
Vi hyrde en moped ett par dagar och körde iväg för att kolla in den närmaste staden Klaeng. I vanlig ordning hade ju jag sumpat laddarna till både telefonen och min padda. På flyget kunde man använda sladdarna för att ladda vilket jag gjort, men istället för att lägga ner dom i väskan la jag ner dom i stolsfickan och glömde dem där. Till saken hör att nog är jag glömsk, men jag var ganska påverkad på flyget ner av smärtlindrande medciner för att klara resan så huvudet var ganska omtöcknat. Men i Klaeng fick vi tag på vad vi skulle ha. Dessutom fick vi ju en fin resa och kunde se en massa.
Efter en vecka på Mae Phim resort tyckte vi att vi ville se mera. Tanken från början hade ju varit att stanna i Mae phim bara ett par dagar och sedan resa ner till Koh Chang. Men vi trivdes och bestämde oss för att här stannar vi. Så vi tog en båt tripp ut till Koh Samet istället. 3 nätter på ön för att sedan återvända till Mae Phim och ett annat boende
Men efter de första 3 dagarna i Mae Phim, kunde jag känna att laddningen börjat i min kropp, det var så skönt ett verkligt paradis
Dags för Avsked
När jag vaknade på måndag morgon insåg jag att vi bara hade 2 dagar kvar på Bali tillsammans med min dotter. Snart skulle det återigen vara dags för avsked och till nästa gång vi ses kan det gå månader. För henne är planerad hemkomst i december, så dit känns det länge.
Men vi hade i alla fall bestämt att vi skulle tillbringa resten av tiden tillsammans. Tror hon kände samma panik som jag.
Vi åkte alla 6 iväg till en strand uppe i Sanur. Vägen dit var....lång och gropig, det var nog den värsta väg jag sett. Taxi chauffören fick verkligen ta det försiktigt med framfarten. Fint vatten, visst fanns det vågor för den som ville surfa, men tack vare några rev så var inte vågorna så jätte stora intill stranden. Jag hade min madrass med mig och det var verkligen läge för den där eftersom det gjorde ganska ont i fötterna att bara gå i vattnet, mycket skönare att kunna ligga och flyta.
Självklart ville jag ha med mig lite stenar och snäckor från Bali, så det såg vi till att plocka.
På kvällen åkte vi upp till Sanur för middag på stranden med våra barn.
Ett avslut där vi började ungefär. Trevlig middag med ett trevligt avslut på en bar med trubadur som var bland det bästa jag nånsin hört på en sådan semester bar, t.om helt ok engelska sjöng han på. Och det var både rockabilly, rock och gamla Beatles låtar, han kunde nog det mesta, verkligen en jätte jätte duktig kille
Vår sista dag blev också en dag där vi slutade där vi börjat. Stranden i Sanur. Nu med facit i hand så var det den absolut bästa stranden för sol och bad tycker jag. Här blev det både lunch, öl och sol/bad med madrass, helt i min smak. Johan och Ellen hade dragit vidare för att upptäcka mera av Bali, så nu var vi bara 4 st kvar.
Malos stod på listan för middag. Malos med den bästa Pizzan på Bali.
Så kom det oundvikliga, det där som jag gruvat för, Avsked, dags att säga hejdå till min lilla Esmeralda, fina fina Sofie. Jobbigt men oundvikligt. Det blev dags för oss att dra vidare, norrut, hemåt. Från Bali till Singapore, ett dygn i Singapore. Jodå det kan ju bli intressant..
Ajö Bali
Seminyak
I Seminyak bor Sofie och Jim. Därför kändes det som ett bra val att fortsätta vår semester på den orten. Hela måndagen gick vi o kollade vart vi ville bo. Vi ville ha ett strand nära hotell, med pool och balkong. De flesta hotell har ju pool men det är ingen självklarhet att det finns balkong. Till slut när hela dagen gått så bestämde vi oss för jätte fint hotell Grand Balisani resort.
Vi flyttade in och bestämde oss för att bo där resterande tid av semestern. Personalen var helt underbar och varje tisdag em besprutades lokalerna (inte rummen) med ett odjursdödande medel, luktade hemskt men inga moskitos och inga andra äckliga varelser gick att finna där.
Hela tisdagen parkerade vi vid poolen. En riktig slappar dag tog vi och sannerligen hade vi nog förtjänat den också efter allt skumpande på scotern under helgen
På kvällen hade vi återhämtat oss och vi bestämde date på sky garden tillsammans med Jim, Sofie, Johan, Ellen och Sofies vän Malin som också hälsade på. Där serverade de grill buffé och öl till en billig summa 25 kronor. Det blev en trevlig familje sammankomst och när vi alla var mätta och glada åkte ungdomarna iväg på nattsudd i Bali. Vi lite äldre gick hem för att vila upp oss inför kommande dags prövningar.
På onsdag kände vi att vi behövde nog en liten vila ytterligare så vi fortsatte vårt chillande vid poolen åkte in till själva samhället på kvällen och gick en runda och förgyllde den med got mat och laddade inför torsdagen.
Så på torsdag sammanstrålade familjen igen. Potato head låg på schemat. Det är en pool club, där det är lyxiga solbäddar, stor stor pool, god mat och gott dricka. O jag tror vi valde varmaste och soligaste dagen till det
besöket.
Blev kvar där ända tills det var dags för stora solen att gå o vila.
Dagen efter hade vi bestämt att vi skulle sära på oss. Vi tjejer behövde få gå o shoppa i lugn o ro och framför allt äta sånt som vi ville äta typ sushi. Så dagen ägnade vi i lugn o ro hemma på hotellet och sen träffades vi inne hos Johan o Ellen. Killarna drog på egna äventyr, ner mot Kuta beach (tror jag) och vi tjejer sprang ut o in på en massa butiker i flera timmar innan vi till slut kände att nu måste vi äta. Gick in på en löpande band sushi. Där rullade olika sushi produkter förbi och man fick välja vilken tallrik man ville. Varje tallrik kostade 10 kr...Kul grej
På lördag tog vi en mellandag, inte göra nåt speciellt. En liten tur till Kuta på kvällskvisten för att titta på det fina köpcentret, men ingenting lockade så efter lite middag drog vi oss hem igen för att vila upp oss inför nästa dag som vi återigen skulle tillbringa med våra barn.
På söndag åkte vi till Dreamland beach. Ni hör ju namnet och vad ser ni framför er?? Vita sandstränder, lugnt fint vatten......Näpp, dreamland för surfare japp...Det första vi råkade ut för var Balinerser som var sugna på lite mera pengar än vad de skulle ha. När vi kom sa de att det kostade 10 000/st senare fick vi veta att det var 10 000 per bil som körde in. När vi kom ner på stranden så var ju faktiskt stranden helt ok. Det var inte så mycket trasiga snäckskal och inte heller så stora stenar, utan rätt ok sand. Vattnet var inte direkt stilla utan snarare motsatsen, det var otroliga vågor som rullade in, så naturligtvis gillade surfarna att vara där. De allra flesta på stranden älskade att jaga dessa vågor. När man stod där vid vattenranden och vågen slog in så kände man hela tiden hur sanden liksom rann undan och man åkte längre och längre ner, rätt var det var så slog vågen okull en när man stod där.
Speciellt kul hade en Japanare, och vi som såg, vi fick också himla skoj. Han hoppade hejdlöst bland vågorna, ingen plan att hoppa över eller hoppa på, utan bara hoppa. Sjukt kul hade han hela dagen.
När vi skulle hem och kom upp på parkeringen så fanns inte taxin som skulle hämta oss och han kom inte heller (var alltså inte speciellt intr av pengarna) Men killen som blåst oss på pengarna var kvar, så naturligtvis var fru Sjölander tvungen att ta rättvisan i sina händer. Det handlar ju inte om pengarna, utan principen. Man lurar inte turister *suck* ja jag vet....men jag blev så ARG!!!! Vi fick tillbaka våra pengar och hans kollegor var inte glada på honom, det var ju en seger ;)
Däremot så fanns det ju ingen taxi i närheten så Jim fick ringa o beställa en, och vi väntade...ingen kom. Tillslut fick Sofie och Jim köra i omgångar och skjutsa oss till närmaste hotell och därifrån fick vi beställa taxi. STRUL!!
Så småningom kom vi hem till hotellet, efter en liten vila svidade vi om och gick ner till vår hotell restaurang, där hade vi en helt underbar kväll med god mat, vin och underhållning, Men sen var det faktiskt dags för lite vila igen för dagen efteråt fanns det också strandplanering för..
