Lettland
I måndags när jag åkte så visste jag att det var inte någon festresa jag skulle ut o göra, men att det skulle bli så pass intensivt och så otroligt mycket känslor det förstod jag nog inte.
Det var jag och ett antal andra butikschefer från Erikshjälpen över hela Sverige som skulle åka till Lettland för att få ta del av en del av de projekt vi har därnere. För oss som jobbar är det ju otroligt intressant och nyttigt att få se vad det är vi egenligen jobbar för, det gör ju att vi förstår bättre vad det är vi gör i världen. Jag vet nu att jag har ett ganska viktigt jobb.
När vi landade så blev vi direkt upplockade av en buss med Lettisk chaufför. Vi åkte till en gammal biograf, numera ombyggd till kyrka. Kyrka i halva delen och fritids i den andra halvan. Fritids för barn som bor just i den stadsdelen och som inte har det så bra. Det är kyrkan som bedriver fritidset med bla pengar från Erikshjälpen.
I Lettland har man som vi skolplikt, men staten bekostar inte skolmaterial utan det får familjerna själva göra. Vissa familjer tycker då att det finns viktigare saker att lägga pengar på som tex sprit...Detta fritids är frivilligt men det finns volontärer som försöker fånga in de barn som annars bara skulle gått o drivit. På fritids får de mat och de får även hjälp med läxläsning. Det finns spel och andra saker att fördriva tiden med, men de saknar utespel, alltså saker att göra ute i naturen nu när det är vår..
Staten har inte heller så mycket pengar så de sociala har en mycket hård norm, men försöker så mycket de kan och det är många volontärer som hjälper både gamla, handikappade och barn.
I en stadsdel på ca 100 000 människor är det ca 10-15% arbetslöshet, det är ganska mycket och det finns otroligt mycket att göra för att hjälpa.
I papper har inte Lettland några gatubarn, men på onsdagen erkände de sociala myndigheterna att det är något helt annorlund i praktiken....
Någonting som vi försöker göra är då att sponsra med pengar till denna kyrka som gör så otroligt mycket för barnen i området. Men vi har även hjälpt till att bygga upp butiker där människor kan köpa det de behöver billigt. Och där sedan pengarna som kommer in genererar andra projekt där barnen är i centrum.
Vi här uppe i norr, alltså Mitt norden, vi har en butik i en stad som heter Ogre. I höstas öppnade den och nu fick vi alltså tillfälle att själv se vad vi bidrar med. Allt i butiken kommer från våra 9 butiker i västernorrland. Och vi kan vara stolta för det är en jätte fin affär
Hopen heter butiken. Enkelt översatt betyder det hope for life, alltså hopp om liv. När de bestämde sig för lokalen var det ett typ av lagermagasin. Men de har målat och fixat för att få en jätte fin butik.
Ser precis ut som vilken Erikshjälpen som helst idag
Och gissa om vi känner oss stolta, Det kanske syns?
Vi det är ju de 2 cheferna från Hopen och sedan jag, Ulrika och Janne dvs Kramfors, Härnösand och Timrå.
Jag tror att vi begriper där hur viktigt vårt arbete är
"Vi förändrar världen genom att ge liv åt barns drömmar"
Det kommer mera....
Det var jag och ett antal andra butikschefer från Erikshjälpen över hela Sverige som skulle åka till Lettland för att få ta del av en del av de projekt vi har därnere. För oss som jobbar är det ju otroligt intressant och nyttigt att få se vad det är vi egenligen jobbar för, det gör ju att vi förstår bättre vad det är vi gör i världen. Jag vet nu att jag har ett ganska viktigt jobb.
När vi landade så blev vi direkt upplockade av en buss med Lettisk chaufför. Vi åkte till en gammal biograf, numera ombyggd till kyrka. Kyrka i halva delen och fritids i den andra halvan. Fritids för barn som bor just i den stadsdelen och som inte har det så bra. Det är kyrkan som bedriver fritidset med bla pengar från Erikshjälpen.
I Lettland har man som vi skolplikt, men staten bekostar inte skolmaterial utan det får familjerna själva göra. Vissa familjer tycker då att det finns viktigare saker att lägga pengar på som tex sprit...Detta fritids är frivilligt men det finns volontärer som försöker fånga in de barn som annars bara skulle gått o drivit. På fritids får de mat och de får även hjälp med läxläsning. Det finns spel och andra saker att fördriva tiden med, men de saknar utespel, alltså saker att göra ute i naturen nu när det är vår..
Staten har inte heller så mycket pengar så de sociala har en mycket hård norm, men försöker så mycket de kan och det är många volontärer som hjälper både gamla, handikappade och barn.
I en stadsdel på ca 100 000 människor är det ca 10-15% arbetslöshet, det är ganska mycket och det finns otroligt mycket att göra för att hjälpa.
I papper har inte Lettland några gatubarn, men på onsdagen erkände de sociala myndigheterna att det är något helt annorlund i praktiken....
Någonting som vi försöker göra är då att sponsra med pengar till denna kyrka som gör så otroligt mycket för barnen i området. Men vi har även hjälpt till att bygga upp butiker där människor kan köpa det de behöver billigt. Och där sedan pengarna som kommer in genererar andra projekt där barnen är i centrum.
Vi här uppe i norr, alltså Mitt norden, vi har en butik i en stad som heter Ogre. I höstas öppnade den och nu fick vi alltså tillfälle att själv se vad vi bidrar med. Allt i butiken kommer från våra 9 butiker i västernorrland. Och vi kan vara stolta för det är en jätte fin affär
Hopen heter butiken. Enkelt översatt betyder det hope for life, alltså hopp om liv. När de bestämde sig för lokalen var det ett typ av lagermagasin. Men de har målat och fixat för att få en jätte fin butik.
Ser precis ut som vilken Erikshjälpen som helst idag
Och gissa om vi känner oss stolta, Det kanske syns?
Vi det är ju de 2 cheferna från Hopen och sedan jag, Ulrika och Janne dvs Kramfors, Härnösand och Timrå.
Jag tror att vi begriper där hur viktigt vårt arbete är
"Vi förändrar världen genom att ge liv åt barns drömmar"
Det kommer mera....
Salaspills
På denna sk monolit (ser ut som en byggnad som rasat) Står det (fritt översatt) från livet till döden. Inuti kan man gå och uppåt strålar det in ljus medan det nedåt finns en svart stängd dörr. Vad det symboliserar kan man ju fantisera om...
Hur kan det komma sig undrar många att Lettland som ligger i Europa så nära oss i Sverige kan ha det så dåligt. Som många vet var ju Lettland ockuperat av Ryssland under en väldigt massa år. Inte förrän den 6:e september 1991 erkände Sovjet unionen Lettland som självständigt. I dag bor det fortfarande väldigt mycket ryssar kvar i Lettland och det är väldigt mycket spänningar fortfarande i landet.
En ganska enkel förklaring är detta, under andra världskriget när tyskarna klev in i staden Salaspils i Lettland, började de byggandet av ett av de allra första koncentrationslägren.
Det här lägret tillhör knappast de mest kända och det ligger precis utanför en liten stad som heter Salaspils knappt två mil sydöst om Riga. Det upprättades i oktober 1941 på initiativ av SS-Sturmbannführer Rudolf Lange och var först tänkt som ett större polishäkte. Sovjetiska krigsfångar från Stalag 350 och judar från gettot i Riga utnyttjades som slavarbetare för att bygga lägret. När de första kom dit fanns alltså inga baracker, ingenting och många frös ihjäl under den första vintern. De judiska barn som kom dit användes för att tappas på blod. En halv liter varje dag tills de dog. I dag kan man på Salaspils höra från en högtalare hjärtljuden från barn och kvinnor som skriker i bakgrunden, vansinnigt stark..
Under 1942 vidgades planerna och det planerades att bli ett uppsamlingsläger för judar som deporterats från Tyskland. Men dessa planer skrinlades och i slutet på 1942 var den övervägande majoriteten av fångarna politiska fångar som förts till Salaspils från diverse fängelser i Riga. Lägrets egentliga funktion återgick delvis till det ursprungliga syftet som ett polishäkte men det blev också ett arbetsläger. Lägret fungerade också som ett transitläger för fångar i den ena eller andra riktningen. Medlemmar ur Sonderkommando Arájs skall ha tjänstgjort i lägret. Lägret avvecklades och befriades på sommaren 1944. Ca 12 000 personer gick igenom lägret under dess existens, hur många som dog varierar beroende på källa.
Själva huvudmonumentet är en stor lång snedliggande ihålig monolit som det går att promenera inuti och lyssna till ljudet av ett hjärta. På det f.d. lägerområdet finns det sex stycken överdimensionerade skulpturer som bl.a. representerar offervilja, motstånd och lidande.
Hela området präglas av en underbar och fascinerande klassisk ful sovjetisk betongarkitektur i förfall, men detta var bara en återspegling av det samhälle det uppfördes i. Även staden Salaspils är en typisk ”sovjetisk” förort med ett tiotal klassiska socialistiska bostadskomplex som trots sin dystra arkitektur representerar en tid för den socialistiske arbetarens välfärd.
Letterna vill inte erkänna att detta har hänt, för många av vakterna i Salaspils var just Letter och de flesta fångar var Ryssar.
Frågar man idag någon Lett ang dagens motstånd i Lettland svarar de"se hur de behandlat oss under deras maktår" och frågar man någon Ryss svarar de " Se hur Letterna behandlar oss idag" Generation efter generation lär få höra om de båda sidornas syn på frågan och frågan är väl just den, kommer det någonsin att gå att bygga en bro över det förflutna?
Men må vi aldrig glömma vad som hände under Andra världskriget!
