I Mitt Sinne

Tänk att det blivit så att min blogg bara uppdatera 1 gång om året, och då mest för min egen skull. Förra årets nyårs krönika blev tydligen inte ens klar. Nåja dessa inlägg skriver jag numera mest för att ta mig tiden att reflektera över det år som gått, att tänka tillbaka och minnas.

 

Så mycket snö och kallt Firade nyårsslaget som vanligt med goda vänner. Jag var fortfarande sjukskriven och kunde därför tillbringa årets första dagar i Stockholm för att ta ajö av Sofie och Gordon som reste tillbaka till Melbourne. I mitten av januari började jag jobba igen på 50% vilket visade sig alldeles lagom för jag var fortfarande inte läkt efter min utmattningsdepression. Snö, snö och snö det vräkte ned snö.

 

 

Kliver upp på 75% och det känns som om man stressar fram mig. Jag måste, måste tillbaka till jobb, men hela jag skriker förtvivlat, jag är verkligen inte frisk nog för det. I mitten av månaden kommer äntligen vår semester, och vi åker mot Filippinerna.

 

 

 

 

Sol, värme, upplevelser och massor med tankar om framtiden. Filippinerna är ett underbart land, fyllt med underbara, trevliga och hjälpsamma människor dit åker jag gärna igen.

Väl hemma igen så börjar gnetandet på fulltid. Min biträdande är sjuk och det visar sig långvarigt. Jag som inte ska stressa, jag som absolut inte ska jobba övertid. Vi tappar medarbetare och det kommer inte in nya, inga volontärer. Jag försöker bita ihop, hjälpa mig själv. Den 26e händer nåt. Jag får så fruktansvärt ont i huvudet, allting snurrar och jag kallsvettas. Tar mig från kontoret och ut till personalen. Både de och jag är säker på att det är en stroke el dyl på gång.

Kommer in på akuten där jag kräks och hela världen snurrar. Alla värden är bra, de konstaterar kristallsjuka. Sakteliga går det över för denna gången.

 

Känner att jag återigen blir mer och mer stressad och efter ytterligare anfall av kristaller sjukskriver min läkare mig igen. Det/jag fungerar inte. Dax att ta beslut, hur vill jag ha mitt liv....

 

Då kommer försäkringskassan med beslutet att de godkänner inte min sjukskrivning.. Visst är de rara dessa idioter som tycker de vet bättre än läkarna. Nåja jag har inte så mycket längre att vela om ifall jag vill återfå styrkan i mig. Jag avslutar min tjänst, och hoppas att min äkta hälft har rätt "det löser sig" och ofta har han ju rätt.

Vila, ta det lugnt, andas in och andas ut.

 

 

Tid för rekreation i trädgården. Och tänk, mellan de 26e mars och 8 maj hade jag 3 anfall av kristaller, men sedan jag slutade jobbet har det inte hänt mera. Jag älskar juni månad. Allt blommar, värmen kommer och jag kan vara ute hela tiden. Midsommar och alla barn är hemma. Det blev en underbar midsommar. Lugn och trivsam. Veckan efter midsommar händer det. Mannen kommer hem och säger, det är nåt konstigt med mig. Vi åker in till Öviks sjukhus. Prover, röntgen och de ser också att det är nåt konstigt, röntgen visar ingenting men blodtrycket är alltför högt, han blir kvar. Tack gode Gud för det! På morgonen när jag kommer har det hänt, Bosse har fått en stroke. En blödning på vänstra hjärnstammen. Tänk om de skickat hem oss kvällen innan......

 

Tack och lov att jag är arbetsbefriad just nu kan jag känna. Den första veckan är han kvar i Övik men skickas sedan ned till Sundsvall på rehab. Högra sidan har tagit stryk. Armen och benet men det är det enda och vi tänker att de kan tränas upp. Totalt 3 veckor och sedan är han hemma igen, tack gode Gud. Vägen tillbaka börjar. Det blir en annorlunda sommar. Kattis kommer hem under några dagar så jag åker till Sara i Sthlm, skönt att få komma hemifrån lite och skönt att va med henne Sommaren håller i sig, sjukt varmt varje dag.

 

Sofie anländer till Sverige igen för några veckor. Underbart att få ha båda döttrarna nära. Det blir några dagar i Sthlm och sedan har vi henne hemma i Bönhamn ett par veckor. Hela augusti ligger värmen fortfarande kvar över oss. Bosse åker 2 gånger i veckan på rehab träning, och det går verkligen frammåt.

 

TIME FLYES. Det blir dax för Sofie att åka tillbaka till Melbourne, och dessa avsked är så vidrigt jobbiga. Livet lunkar på med Bosses träningar och mina egna försök att hitta mig själv 28 september får han tillbaka sitt körkort. Fattar ni? 3 månader, han är en lycklig man och jag med

 

Vi bestämmer oss för att ta en resa med våra goda vänner. 1 vecka på Rhodos, nästan som att stjäla tillbaka lite av sommaren som nåt annat stal av oss. Grekland är inte mitt höjdare resmål, men vi hade en fin vecka både med vädret, mat och dryck och framför allt sällskapet, vi har så himla kul tillsammans. Väl hemma kände man verkligen hösten stå och vänta. Mitt beslut är taget, jag blir student, börjar plugga ekonomi på distans. Revisor assistent ska jag bli

 

Bosse börjar jobba på 50%, helt otroligt. Efter bara 4 månader. Jag själv bara pluggar, all ledig tid går till studierna. Jag har gett mig sjutton på att det ska genomföras. Agerar chaffis ibland när B måste iväg på jobb. Det är jobbigt för honom med långa sträckor fortfarande och jag ser ju mina chanser att tillbringa tid med Stockholms brudarna. Den 12e november måste vi så säga adjö till vår älskade Smulan. Hon är nu så sjuk att det finns bara en väg att gå och det är över regnbågsbron. I över 14 år har jag fått äran att vara hennes matte, och som vi älskat varandra.

 

Juletider är numera jobbiga tider tycker jag. Advent kan vara mysig, med alla ljus vårt planerande av julmarknaden, det är mys. Några turer med B söderut. Jul i Stockholm hos Sara med syster och svåger. Och som vanligt firas det nya året in med våra goda vänner. Nedräkning till ett bättre och lyckligare år. Och nedräkning till vår underbara resa. GOTT NYTT ÅR