I Mitt Sinne

På denna sk monolit (ser ut som en byggnad som rasat) Står det (fritt översatt) från livet till döden. Inuti kan man gå och uppåt strålar det in ljus medan det nedåt finns en svart stängd dörr. Vad det symboliserar kan man ju fantisera om...

Hur kan det komma sig undrar många att Lettland som ligger i Europa så nära oss i Sverige kan ha det så dåligt. Som många vet var ju Lettland ockuperat av Ryssland under en väldigt massa år. Inte förrän den 6:e september 1991 erkände Sovjet unionen Lettland som självständigt. I dag bor det fortfarande väldigt mycket ryssar kvar i Lettland och det är väldigt mycket spänningar fortfarande i landet.
En ganska enkel förklaring är detta, under andra världskriget när tyskarna klev in i staden Salaspils i Lettland, började de byggandet av ett av de allra första koncentrationslägren.

Det här lägret tillhör knappast de mest kända och det ligger precis utanför en liten stad som heter Salaspils knappt två mil sydöst om Riga. Det upprättades i oktober 1941 på initiativ av SS-Sturmbannführer Rudolf Lange och var först tänkt som ett större polishäkte. Sovjetiska krigsfångar från Stalag 350 och judar från gettot i Riga utnyttjades som slavarbetare för att bygga lägret. När de första kom dit fanns alltså inga baracker, ingenting och många frös ihjäl under den första vintern. De judiska barn som kom dit användes för att tappas på blod. En halv liter varje dag tills de dog. I dag kan man på Salaspils höra från en högtalare hjärtljuden från barn och kvinnor som skriker i bakgrunden,  vansinnigt stark..

Under 1942 vidgades planerna och det planerades att bli ett uppsamlingsläger för judar som deporterats från Tyskland. Men dessa planer skrinlades och i slutet på 1942 var den övervägande majoriteten av fångarna politiska fångar som förts till Salaspils från diverse fängelser i Riga. Lägrets egentliga funktion återgick delvis till det ursprungliga syftet som ett polishäkte men det blev också ett arbetsläger. Lägret fungerade också som ett transitläger för fångar i den ena eller andra riktningen. Medlemmar ur Sonderkommando Arájs skall ha tjänstgjort i lägret. Lägret avvecklades och befriades på sommaren 1944. Ca 12 000 personer gick igenom lägret under dess existens, hur många som dog varierar beroende på källa.

Själva huvudmonumentet är en stor lång snedliggande ihålig monolit som det går att promenera inuti och lyssna till ljudet av ett hjärta. På det f.d. lägerområdet finns det sex stycken överdimensionerade skulpturer som bl.a. representerar offervilja, motstånd och lidande.


Hela området präglas av en underbar och fascinerande klassisk ful sovjetisk betongarkitektur i förfall, men detta var bara en återspegling av det samhälle det uppfördes i. Även staden Salaspils är en typisk ”sovjetisk” förort med ett tiotal klassiska socialistiska bostadskomplex som trots sin dystra arkitektur representerar en tid för den socialistiske arbetarens välfärd.

Letterna vill inte erkänna att detta har hänt, för många av vakterna i Salaspils var just Letter och de flesta fångar var Ryssar.
Frågar man idag någon Lett ang dagens motstånd i Lettland svarar de"se hur de behandlat oss under deras maktår" och frågar man någon Ryss svarar de " Se hur Letterna behandlar oss idag" Generation efter generation lär få höra om de båda sidornas syn på frågan och frågan är väl just den, kommer det någonsin att gå att bygga en bro över det förflutna?

Men må vi aldrig glömma vad som hände under Andra världskriget!