I Mitt Sinne

Nu styr Tomten kosan mot hundens koja ute vid ladugårdsknuten. Han tar ett fång halm med sig för att gamle Posse ska få något varmt och gosigt att sova i. Återseendet blir hjärtligt och hunden viftar på svansen allt vad han orkar. 
"Ett sånt bra sätt att få sagt vad man vill" tycker Tomten, "Inget onödigt tjafs, där inte!"

Han drar sig till minnes, hur det var en gång för länge sen. Posse var då bara en liten ullig förskrämd valp. Hans första tid i den här världen hade inte varit rolig och ingen hade någonsin kramat eller gosat med honom. Tomten som inte stått ut med ett gårdsfolk, som med ovänliga ord och slag försökt få alla att lyda, tog som sin uppgift att ändra på detta. Egendomliga saker började hända. Måttet rågades för husbonden när proppen till öltunnan mystiskt försvann (och med den goda ölen), samtidigt som hans brännvin "råkade" läcka ut på golvet. Detta var förskräckligt och det allra värsta som kunde hända honom!

"Järnspikar!" skrek han ilsket. (nja riktigt så uttryckte han sig inte, men du förstår säkert) "Här kan inte hederligt folk bo, med så mycken fanstyg runt knutarna!" Tomten nickade bistert.  "Han ska veta vem han stungit haver!"

Gårdsfolket flyttade fort därifrån och annat folk flyttade in. Med dem följde trivsel och vänlighet och Tomten kunde vara nöjd med sitt verk. För Posses del blev det efter detta gott om klappar och vänliga ord. Babyöron, av alla slag, har rätt att bara få höra vackra och snälla saker!