Nyvändning

Har bestämt mig för att ta itu med mitt bloggande.  Det får vara slut på detta nu att bara tänka att "jag gör det sen" det är nu eller aldrig och jag tar det nu.

Livet har gått i ett lugnt tempo de sista månaderna, har inte hänt så mycket. Jag lever som gräsänka numera varje vecka och varannan helg kommer mannen i mitt liv hem. Så går dagarna, måndag till söndag och måndag till torsdag när han kommer hem.

Förresten hur kan jag säga att det inte hänt mycket?? Det har ju hänt jätte mycket.  Min yngsta dotter Sara, har flyttat till Stockholm. Saknar henne så himla mycket. Sofie bor kvar i Umeå och det händer mycket i hennes liv just nu, flytt och examen och grejjer. Jag har fått en ny biträdande chef på jobbet, vilket är jätte skönt det fungerar så jätte bra.
Men det finns en sak just nu som jag faktiskt gärna vill berätta om för er som vill läsa. Jag gjorde en resa i veckan.
Jag åkte till Umeå för att hälsa på min bror. Det blir inte så ofta eftersom det är ganska långt och eftersom jag jobbar ganska mycket med även en del resor på schemat. Hur som helst så är det så för er som inte vet att jag har en bror som är 55 år, han har alzheimer och en frontallobsdemens vilket gör att trots hans ringa ålder är han idag dement och bor på ett jätte fint hem för dementa.

Jag var lite nervös inför besöket för det är ganska länge sen som jag besökte honom och det händer ju ganska fort att det förändras i hans sjukdom. Dessutom har jag hört att han kommit så långt att han har svårt att veta vad han ska göra med maten bla, det får en ju att tänka.
Men, visst hade sjukdommen gått vidare med honom, men blicken jag fick av honom när jag och min dotter kom in, den kommer jag aldrig att glömma och glädjen han visade när vi satt och fikade med honom, den gjorde gott.

Jag är fullständigt säker på att han kände igen mig, så även min dotter.  Han visste vilka vi var. Vi pratade om vår barndom, om gården där vi är uppvuxna, om hans liv om hans bilar. Han skrattade gott och lät sig väl smaka av Sofies goda kladdkaka (som han åt själv)

Hans kontakt person på boendet berättade för mig om en artikel de skrivit i Kommunalarbetaren om just min brors boende, (den finns förövrigt på www.ka.se). Mycket bra skrivet, och så intressant. De gör ett jätte fint jobb där uppe på hans boende, och visst är det bra att det uppmärksammas både hur personalen arbetar och att det faktiskt finns många yngre dementa.

Vi stannade ganska länge och nu har jag lovat honom att han ska inte behöva vänta på besök så här länge igen.

Jag mår väldigt bra över att få se att han blev så glad, att han trots allt kommer ihåg så mycket och det gör ont i mitt hjärta över att veta att jag bor så långt bort att jag inte kan träffa honom varje vecka, för det skulle jag gärna vilja.


Det var någon som sa nåt om någon samarit...Jag är ingen samarit, men jag finns där för de som vill. En del kan kanske inte på något sätt tala om att de vill, men det kan man se i deras ögon.
Men sen finns det de som kan tala för sig själv, men av någon annan anledning inte gör det. Såna som inte visar att de vill, de som inte själva gör en antydan om att de vill, de som inte går halva vägen. De kan man inte finnas till för.
Vi har alla ett val, och man måste själv ta det valet. Ibland så måste man kanske tala om att jag vill ha uppmärksamhet, jag vill ha hjälp. Gör man inte det, så får man själv lida för att folk runt omkring inte tar första steget till hjälp och stöd. Ibland kan jag inte läsa mellan raderna och när man försökt ta kontakt  några ggr ger man ju så småningom upp.

I mitt jobb finns jag alltid till hands, men jag tränger mig inte på. Ibland är det psykiska problem, ibland är det fysiska problem, jag finns aldrig där med en lösning, den måste man hitta själv men jag kanske kan hjälpa till att se problemen på olika sätt.
Det finns alltid olika alternativ, antingen ber man om hjälp/uppmärksamhet eller också inte och sen måste man ta konsekvenserna av sina olika beteénden.

Nu har jag börjat mitt nya bloggande så nu ska jag gå ut i solen och hälsa våren i Bönhamn.

Ha en bra dag

Kommentarer
Postat av: sara

då kan vi blogg tillsammans, jag tänkte också ta upp mitt bloggande, och bli lika duktig som när jag började skolan :)

2011-03-13 @ 15:53:41
URL: http://invincible.blogg.se/
Postat av: Lillemor

Hej Cilla!



Vad roligt att du har börjat blogga igen! Ska bli kul att följa din blogg. :)



Jag förstår att det kändes väldigt skönt för dig att du varit uppe i Umeå och hälsat på din bror. Alzheimers är en jäkla sjukdom! Den tar ju också unga människor och sjukdomsförloppet är snabbt. När den upptäcks så har den ju redan varat i flera år.



Tröstkram till dig // Lillemor

2011-03-14 @ 10:29:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0