Onsdag morgon

Sitter här med en molande oro. Lilla mamma gumman som ständigt numera oroar sig, oroar jag mig för. Samtidigt tackar jag min gud för att vi i allafall är två stycken som tillsammans kan försöka ordna och dona för att mamma ska ha det någorlunda och sedan har vi ju varandra att ventilera trycket mot.

Trots allt känns det fruktansvärt orättvist att vi måste gå igenom detta igen. Först min far och oron över honom, sedan min bror och oron över honom och nu mamma.  Hur mycket orkar en människa??
Jag inser mer och mer att snart är det bara jag och min syster kvar av hela familjen på 5 personer. Det går för fort och för tätt. Den ständiga frågan, Vad händer?? En fråga som det inte verkar finnas några som helst svar på.

Tårarna rinner på mina kinder en dag som denna. Jag är ledsen över att känna att allt rinner bort, ledsen att återigen behöva gå igenom detta otroligt jobbiga. Man stålsätter sig många ggr och vill inte släppa fram känslorna men idag verkar det ha bestämt sig för att idag ska allt ut. I dag har jag återigen blivit "lillan", hon som inte vill och inte kan.

Hur mycket ska vi orka??

Kommentarer
Postat av: Margaretha

Stackars dig...så många jobbiga situationer...och så tätt...

Tur att du har din syster att ventilera med...det hjälper att prata och gråta tillsammans.

Men tänk på att även om det är jobbigt och svart så kommer man tillslut ut på andra sidan ytterligare lite starkare och visare.....Det är något som jag har tänkt på att jag numera känner att jag kan klara av jobbiga tider eftersom man gått igenom en del....

Jag tänker också oftare på allt som jag kan vara tacksam för.....man måste stanna upp ibland och bara känna efter hur bra man faktiskt har det....

Du får plussa på dina krafter ute i den fina naturen som du bor i...

Varma kramar

Margaretha

2008-06-11 @ 10:37:37
URL: http://catfriend.blogg.se/
Postat av: Millapilla

Skickar en stor kram till dig

Postat av: lillemor

ja gumman.förstår att det är asjobbigt att tänka på alls. och lite mkt har det varit- men om du orkar se det positiv, så kanske du kan känna att du fått mycket tid med din mamma att både inse, förstå, och acceptera och ta igen . jag hade det lite snävt dom 6 veckorna från det farsan blev sjuk tills han dog.men det gick .men inte många som hinner. och ! att du har din goa syster så att ni kan dela och prata. jag var totalt själv.-även om det lät på syrran att hon var med hahah skrattar bara åt det nu. men det funkade. huvudsaken är att mamma och ni kan orka njuta av tiden ni har ,och ha det så trevligt som möjligt. jag vet att det låter knäppt men det är viktigt.- att inte allt blir jobbigt utan trevligt och kul också.kanske bar anåt så enkelt som en piknick eller nåt...inte bara samma hela tiden..

hoppas det kan bli det. bra alltså...förstår att du är ledsen . det är inget konstigt alls. men man orkar mer än man tror.. man e byggd för det..massa kramar!

2008-06-11 @ 15:46:22
Postat av: lillemor

kan ju vara så att nåt av det onda spridit sig. det hoppas jag inte. men kan ju också vara så att hon blivit så känslig at kroppen är "äldre" än den ska. typ dement redan av alla pärser. hoppas verkligen att vårdmötet går bra..och att hon kommer ihåg ER. inte roligt när hon inte vet. hur bor hon nu? bor hon själv? låter ju som om hon skulle behöva bo MED nån? för hennes säkerhet? usch så jobbigt gumman.jag lider verkligen med er båda nu. det är fruktanvärt att se nån ..vem som helst bli sådan och inte må bra..

hoppas bara hon mår "bra.så hon inte har ont eller är sjuk? utan att HON e okej.

jag skickar en massa kramar!





ps. känn inte att ni måste göra allt heller. det finns folk som är utbildade och hon har rätt att få hjälp. kankse det känns inge vidare just då. men vem tackar er för att ni sliter ut er ?och blir totalt utbrända?? ingen .. så be om hjälp båda två

2008-06-12 @ 08:48:05
Postat av: Inger

Ja du Cilla, det är för sorgligt. Men tyvärr så är det en del av baksidan på livet..



Visst är det urjobbigt när ens nära och kära blir sjuka.. Man lider med sina föräldrar och syskon när de blir sjuka.. Men vad din mamma i allafall kan känna sig trygg när hon har dig och Britt.. Du och Britt är ju hennes stor stöd.. Så gråt ut och låt dina tårar komma, då blir du starkare efteråt.. det kan kännas tufft,, men livet är tufft.. tyvärr.



Tänker på er nu, och vet och förstår att det är jobbigt.

Varmaste kramen till dig..

2008-06-12 @ 15:48:45
URL: http://ingeremksson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0